Jag hade inte varit Carolina utan de här böckerna

I onsdags skrev Lotta en fantastisk bokminneshistoria, där hon räknade böckerne hon växte upp med. Vilken nostalgitripp det var att läsa! Tyvärr kan jag inte skriva något liknande, för jag minns inte exakt vad alla de där böckerna hette som jag plöjde när jag växte upp. Jag förde inte någon läsdagbok, har inte börjat göra det förrän för några år sedan – och oj vad ledsen jag är för det. Egentligen minns jag bara ett enda virrvarr av Wahlströms röda ryggar, framsidor med hästar på längden och tvären, Josefin när hon är med Pappa Far på restaurang, Prins Guling Vitnos när han blir mobbad av de andra fölen, Mats och Päivi i serien om Dunder & Brak, varför lukten i vedboden påminner Karl-Ludvig om Johanna i Förbjudet och Tillåtet, den vita hingsten Windy i den gömda dalen och…Kulla-Gulla! Buck! Hampus och Fideli!

Åh, vad jag har läst och älskat många böcker!

Alldeles nyligen gjorde jag en egen hundra-lista över mina mest älskade böcker på Carolina läser… Men nu när jag här vill skriva om de böcker som betytt mest för mig så var det inte bara att plocka från den listan. De böckerna har jag läst och tyckt om, läst om och rekommenderat andra. Men böckerna i den här listan har alla betytt något särskilt för mig:

Karlsson på taket flyger igen av Astrid Lindgren – Denna, som är den andra boken om Karlsson och Lillebror, fick jag i julklapp det året jag gick i första klass. Jag kunde läsa litegrann då, men det här var den första riktiga boken, kapitelboken, som jag läste alldeles själv. Jag var så oerhört stolt och lycklig. En riktigt viktig bok!

Sagan om ringen-trilogin av J.R.R. Tolkien läste jag när jag gick i femman. Och läste om när jag gick i sexan. Och igen när jag gick i sjuan. Och, ja, så höll jag på så där tills jag var sisådär tjugo år, och upptäckte att det fanns andra som hade skrivit fantasy. Inte så många än, men allteftersom jag slukade fantasyserie efter fantasyserie så fullständigt exploderade genren till något enormt och oöverblickbart med ett oändligt antal subgenrer. Jag kommer att lyckligt kunna simma i fantasyhavet i hela mitt liv och alltid upptäcka nya, bra, fantastiska böcker. Men Tolken var först.

Thérèse Raquin (Émile Zola) och Möss och människor (John Steinbeck) får representera böckerna som nästan tog kål på min lust att läsa klassiker what-so-ever. De är några av böckerna jag tvingades att läsa i gymnasiet. Stackars böcker som säkert är fina, men som i mitt liv massakrerades av en hästliknande människa med slängig page som analyserade sönder och samman dessa romaaaaaner som lärare på mina svenskalektioner. Jag får grårysningar bara av att skriva ut titlarna. Tänk, så skönt att jag senare i livet hittade tillbaka till alla dessa fantastiska klassiker – bara jag fick välja bland dem själv. Eller, det var också OK när jag skulle läsa dem för litteraturvetenskapen jag läste så många poäng i. Jag hade väl vuxit upp, och vågade tänka egna tankar om litteratuuuuuren.

Det kan ha varit Trälarna av Sven Wernström, eller kanske när jag botaniserade i hyllan i föräldrahemmet och hittade Lars Widdings Sorundasviten eller Karolinersviten. Någon av dem fick mig i alla fall att älska historiska romaner. Jag gick vid något tillfälle till biblioteket och frågade bibliotekarien om hon hade några fler böcker som utspelade sig för länge sen än den jag då hade läst. Om hon hade! OM hon hade…! Hon staplade upp böcker till mig från olika tider och tänkte kanske att jag skulle hitta en eller två. Jag lånade allihop. Och kärleken till en genre var född. Att förstå hur historien kan få liv! Att människorna för länge sedan inte bara är årtal och benbitar på ett museum! Att de fanns.

 Gruffalon av Julia Donaldson är boken jag har läst ojämförligt flest gånger av alla. Denna fantastiska bilderbok! Vad den betyder för mig är det faktum att jag som förälder förstod att jag har den stora förmånen att läsa för mina barn. Att visa dem in i böckerna värld, och se på när de förstår att det finns magi bakom varendaste bokframsida. Att det kan finnas en historia om en Gruffalon – och att den historien är lika bra varje gång boken öppnas. Alla femtio gångerna. Alla hundra gångerna. Jag kan den fortfarande utantill: En mus tog en tur i en sjumilaskog. En räv tänkte: Godis! Dig kniper jag nog….

Och så får faktiskt herr Haruki Murakami vara med på den här listan. Jag har läst och tyckt om en hel del av honom, men det som golvade mig var inte en roman: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Han skriver om regelbunden löpning, och om regelbundet skrivande – och det så infernaliskt bra att jag tog mod till mig och anmälde mig till ett maratonlopp. Varför skulle inte jag kunna när han? Och varför skulle inte jag kunna skriva en bok om det nu är som att löpa? Egentligen??

(Parentes: det var ett par år sedan – jag har nu en månad kvar till mitt andra maratonlopp, så jodå. Jag kunde, jag också. Men jag har inte skrivit någon bok. Det var trots allt inte helt samma sak som att löpa regelbundet.)

Solstorm av Åsa Larsson är inte den av hennes böcker jag tycker mest om (det är Ett offer åt Molok). Men Solstorm var den första bok jag lyssnade igenom som ljudbok. Som jag tyckte om att lyssna på som ljudbok. Jag hade gjort åtskilliga försök innan, men inte kunnat komma över allt det där långsamma pratandet. Inte kunnat koncentrerat mig. Eller koncentrerat mig för mycket så att jag blev rena trafikfaran i bilen på vägarna. Men nu – jag kunde lyssna på ljudbok i telefonen. Medan jag sprang! Jag avskyr att springa utan något att lyssna på. Och jag kan inte lyssna på ljudbok utan att springa. De  två måste höra ihop.

Virginia Woolf har skrivit en hel del som jag inte vågat ge mig på än. Men essän Ett eget rum har jag läst och tänkt på så väldigt många gånger. Så enkelt och bra hon skriver om det som jag drömmer om och tror skulle kunna förändra mitt liv (och som har varit kvinnor förvägrade genom historien). Jag vill också ha ett eget rum. (jag är 47 år och har inget eget rum med en dörr jag kan stänga om mig och få vara ifred) Jag vill ha (motsvarigheten till) 500 pund om året, så att jag kunde få sitta där i mitt rum och vara kreativ året runt.

Foto: ”The Gothic Study – The Private Library of William Randolph Hearst” av Trey Ratcliff (CC BY-NC-SA 2.0)