I det lilla huset i Vismarlöv

Nu, hörni, ska jag bjuda på shelfies. Efter moget övervägande, ska jag säga, för att visa bilder på våra bokhyllor är  ingen självklarhet. Ni kommer definitivt inte att se något flashigt färgsorterat utan mer av typen ”men oj vad skönt att det inte ser ut så där hemma hos mig”. Men ska jag nu presentera mig och vara ärlig så får jag ju visa våra bokhyllor så som de faktiskt ser ut och inte så som jag önskade att de kunde ha sett ut.

Eller…”våra bokhyllor”? Fel. Vår bokhylla, ska det stå. I singularis. Vi bor i ett litet hus, som dessutom är byggt för väldigt länge sedan och ombyggt många gånger. Ingen enda vägg är helt rak och ordentlig. Det är en skånelänga = hela övervåningen består i princip av snedtak. Så det finns inte plats för mer än en bokhylla.

Och är den då smockfull av bibliotekariens/bokälskarens/bokbloggarens böcker? Nej. Den är inte det. För:
1. Jag köper sällan böcker numera. (jodå, det finns sådana människor också) Eftersom jag jobbar på ett bibliotek så har jag alla möjliga böcker jag kan tänka mig omkring mig redan och kånkar hem högvis alldeles gratis. Jag behöver inte äga böckerna. När jag är färdig med dem så lämnar jag tillbaka dem. (undantag: fantasy på engelska som sällan köps in till ”mitt” bibliotek)(fast dem läser jag numera som e-böcker så inte heller de får befolka vår hylla)
2. Min oäkta make tänker inte som jag. Han vill och måste äga böckerna han läser. Även om han sedan skänker många av sina lästa böcker till andra så är det ändå så att det mest är hans böcker som fyller vår bokhylla. De är av typen Alfahanne-räddar-världen-från-terrorhot-av-olika-slag. Vi läser ytterst sällan samma böcker.
3. Och eftersom vi har ett såpass litet hus så finns det många andra prylar som också tycker att de måste bo i vår bokhylla. Grejer barnen har gjort på slöjden. Ljusstakar. Högar med tidskrifter som inte ska slängas riktigt än. Små spritflaskor. Dammtussar.

OK. Nu börjar ni förstå graden av oglamoröshet i shelfiesarna som kommer här: