Hej! Här är jag igen. Fanny alltså.

Idag är det minsann MIN dag och jag tänkte genom ren chockverkan dränka er i inlägg, som alla har med min lässmak och stil att göra. Och på kuppen lär ni känna mig lite mer. Ni kommer få smaka lite på mitt födelseår, presentation enligt boktitlar och sannolikt dyker det upp ännu en tio-i-topp-lista. Min första lista som handlar om Eländes elände hittar du här.

Min blogg Litteraturkvalster & småtankar startade jag för nästan exakt två år sedan (27/8 2012) och det har, ärligt talat, varit otroligt givande. Som den prestationsprinsessan jag var (kanske är) så var det en stor utmaning att rocka loss så utanför min säkerehetszon och ibland är det långt till den där publiceringsknappen (men avståndet blir mindre och mindre).

Jag är inte riktigt som alla andra bokbloggare, eller ja, vad vet jag?! Men jag är en tidvis läsare. Tidsvis bokslukar jag. Tidvis läser jag ingenting. Men riktigt så illa som det blev i våras har det nog aldrig varit: inte en endaste bok på fem (!) månader. Jag kom rejält ur fas kan vi säga. Samtidigt blev familjen med ett par streamingtjänster. Det KAN finnas ett samband där, men vi lämnar det utan vidare analys. Men nu. Nu är det dags att ta igen både läsning och bloggeriet.

Jag tror att jag (tidvis) läser mer än genomsnittet, men långt ifrån ett medlemskap i den s.k. snabbläsarklubben (jag är inte riktigt säker på hur man kvalar in men har hört att det ska krävas runt 150 böcker om året. Jag läser kanske hälften om jag slukar).

Främst läser jag skönlitteratur, vanligtvis fiktion, och en röd tråd bland mina tidlösa favoriter är eländes elände. Jag vill gråta, förfasas, hålla andan, huttra och hungra. Jag vill fascineras och se lite hmmm och gärna ahaaa. Men inget mörker utan ljus – jag vill också skratta (men gillar icke böcker som är uttalat humoristiska. Motsägelsefull? Svar: ja).

Jag finns inte bara här och på Litteraturkvalster & småtankar, utan också här: Twitter, Boktipset och Goodreads.

Vill du komma i kontakt med mig så finns kontaktuppgifter under ”Om oss”