av 
Den här veckan sparkar vi på Kulturkollo igång höstens temaveckor med ett klassiskt tema. Vi kommer att ägna oss åt klassiker i bokform, men också annan klassisk kultur som filmer och musik.
Idag startar också Kulturkollo läsers samtal om Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, som publicerades 1954, då författaren var endast 18 år. Jag läste Sagans bok för första gången i sommar och tyckte om den. Det är tydligt att många inspirerats av berättelsen om kärlek, svek och identitet. Huvudpersonen Cécile är en komplex karaktär, som på samma gång är otroligt barnslig, men också ganska klok. Jag tyckte absolut att det är en berättelse som håller och känns relevant även nu.
Just det där med relevans är inte alltid garanterat bara för att en bok anses vara en klassiker. Dels handlar det om hur väl innehåll och språk står sig och hur kontextbunden boken är, men också självklart om vem det är som läser. Traditionellt har många klassiker skrivits av vita män från väst, som anses stå för det allmänmänskliga perspektivet. Riktigt så är det knappast och på senare tid har en rad kvinnliga författare återupptäckts, som till exempel Elin Wägner och Victoria Benedictsson, två kvinnor som inte nämndes när jag läste litteraturvetenskap i början av 90-talet.
Vem man är och var man befinner sig i livet har alltid betydelse för hur man läser en bok. När jag som snart 30-åring ägnade en sommar åt klassiska verk för unga män, som Räddaren i nöden av J D Salinger och På drift av Jack Kerouac, var jag troligen både för gammal och av fel kön, för jag fattade verkligen inte grejen.
På samma sätt kan gamla filmer, som var banbrytande när de kom, vara svåra att ta till sig idag. Språket förändras i böcker och även bildspråket är tidstypiskt. Ibland förblir en klassisk bok eller film tidlös, medan annat bara känns gammalt och passé. Sedan får vi inte glömma att det handlar om smak och smaken är som vi vet som baken.
Välkommen till en klassisk vecka!
Photo by Clem Onojeghuo on Unsplash
