av 
Det är med viss bävan som man sätter sig i filmsalongen för att se en älskad roman gestaltad som film. Hur det nu är så kan ju inte en roman rymmas i de 90 minuter som en spelfilm är och av alla de teman som finns i en roman så måste några väljas, några få ta mer plats. Vilket betyder att annat måste plockas bort.
Ni anar nog vart den här texten är på väg. Om romanen Korparna av Tomas Bannerhed så skrev jag på min egen blogg i november 2011.
”Det är det där året mitt emellan barndom och ungdom. Klas bor på landsbygden i Småland, bredvid myren på en liten gård och när livet blir alltför skrämmande och tränger sig på så tar han sin tillflykt till att ordna och kategorisera. Han har en fantastisk huvudräkningsgåva och en kärlek till att ströva i naturen där han studerar fåglarna. Han lyssnar till kärrsångaren, kattugglan och rördrommen och ser sin far attackeras av korparna. Korparna som rycker och sliter, rotar och hackar i den far som Klas inte längre känner igen och Klas är så rädd att han ska fortsätta i sin fars spår. Ärva inte bara den lilla gården utan också drabbas av sjukdomen som gått i arv från far till son i fler generationer.
Klas bygger i sitt pojkrum noggrannt en örnformad drake och drömmer om att flyga, vara fri som fågeln men vardagen är fylld av stängsel, potatis och traktorer och så förstås försöken att höra till, passa in, undvika skvallret och förtalet. Andningshålet finns i naturen och i vetenskapen, det lilla biblioteket erbjuder både astronomi och Veronika; flickan från Stockholm som berättar om ett annat sätt att leva, en annan värld där tankens arbete också räknas, inte bara handens.”
Och så skulle jag då se den bioaktuella filmen med Reine Brynolfsson i huvudrollen och visst är det en på många sätt drabbande och vackert filmad berättelse om en mans lidande och förtvivlan men känslan som jag fann i boken infinner sig inte en enda gång i filmen. Ni vet, den där magiska pojkrumskänslan av att leva i en egen värld dit man kan ta sig för att hålla sjukdom och tristess borta saknas helt i filmen. Fokus är förflyttad till pappan och den sjukdom han inte kan hantera. Det är lerigt, tröstlöst och väldigt grått. Och väldigt mycket känslan av svensk tv-teater, i samma roll som vi sett Reine Brynolfsson många gånger förr. Vi pratar elände.
De magiska stunderna med pojken och fåglarna som jag upplevde så starkt i romanerna är också de filmade i en grå-brun färgskala, den gröna täta granskogen har blivit ett kalhygge och det är väldigt mycket skitigt sjuttiotal. Misären inomhus med så mycket smuts känns bara inte trovärdig, och jag har sett många bondgårdar och ladugårdar i mitt liv. Tro mig. På tal om miljöer så kändes ganska mycket slarvigt hopkommet. Jag är uppvuxen på landsbygden och var nästan jämnårig med pojken Klas, det var så många detaljer som var fel i klädsel och traktorer och moppar och allt. Det störde mig också att sysslorna på gården inte följde jordbruksårets. Eftersom årstidernas gång, fåglarnas häckning och flytt och arbetet i jordbruket är centralt i romanen så är det inte ok i min värld att man tar upp potatis innan man tagit in höet. Sånt är rent slarv. Så.
Nej, den här gången funkade filmatiseringen av en älskad roman inte alls för mig. Jag saknade magin i Jens Assurs film, den som kan finnas i den där åldern mellan barn och vuxen och jag saknade kärleken till vetenskapen, fåglarna och kunskapen. Det jag fick var en på många sätt gripande berättelse med otroligt vackert bildspråk, men det stämde inte överens med min bild av romanen. Så blir det ibland, och kanske ska man helt enkelt hålla sig ifrån att se filmatiseringar gjorda på romaner som varit älskade läsupplevelser?
Kanske har ni som läser inlägget helt andra erfarenheter? Kommentera gärna!
PS. Här på Kulturkollo finns en kort intervju att läsa där Tomas Bannerhed bland annat berättar om hur livet blev efter vinsten av Augustpriset. Läs gärna den och lyssna på alla radioprogrammen som heter Bannerheds bevingade vänner. Så himla fina program om hur strövandet i skogen och närhet till fågelriket berika livet. 20 underbara program som går fint att podda!
Jag kan inte annat än hålla med dig i allt du skriver. Jag älskade också Bannerheds bok och för mig var det självklart att se filmen. Eftersom film alltid är sämre än sin bokförlaga hade jag inte speciella förväntningar. Men bokens magi är som du säger helt osynlig. Även naturens magiska inverkan var bara knappt synlig.
Jag tänkte hela tiden var har de hittat ett så fullkomligt sunkigt ställe? Mina föräldrar hade småbruk just före den här tidpunkten och aldrig att en ko fick ha en massa skit på sig. Och så ostädat inomhus. Och som du säger, årstiderna! Helt otroligt dålig research. Jag tog illa upp att småbrukets arbetsliv skildrades så osympatiskt.
Däremot var det bra skådespeleri hos de flesta. Och som film om psykisk ohälsa hade den helt klart sitt berättigande.
Jag gillade den ändå, då jag inte är rädd för dystra öden.
Då var det inte bara jag som reagerade på samma sätt, just det där att det det inte fanns någon kärlek till brukandet av jorden kan man ju förstå eftersom pappan tvingats att ta över, var bakbunden av traditionen. Magin var det jag saknade mest. Grått, brunt, döda fåglar fångade i nätet och inget som skimrade till.