Johannes Anyuru tar emot litteraturpris

För första gången delas P O Enquists pris ut i Stockholm på Stockholm Literature. När priset skapades funderade författaren och hans förläggare på vilken nisch priset skulle ha. De bestämde sig för att ge priset till ”en författare på väg ut i världen”, där gränserna för vem som är ung och vem som är på väg ut i världen går att tolka. De bestämde sig för att ge priset till författarskap som nått en bit, men som skulle kunna nå ut mer. Inga bästsäljare som sålts till trettio länder, utan de böcker som borde bli det. Syftet är att god litteratur ska nå fler.

P O Enquist delar själv ut priset som delades ut första gången 2005 och gått bland annat till Juli Zeh, Jon Kalman Stefansson, Jonas Hassen Khemiri, Dorthe Nors, Karolina Ramquist och nu i år Johannes Anyuru. 

Kravet på trohet mot den egna övertygelsen, det är något som Anyuru står för ”i sann Enquist-anda” säger motiveringen till priset. Det är en märkbart rörd författare som tar emot priset och han tackar gud och andra viktiga i livet (någon harklar sig efter att han frågar om han glömt någon så kanske gjorde han det). Han talar också om en god ekonomi som förutsättning för att faktiskt kunna skapa. Förutom en förstående fru då. Nu ger priset inga pengar, utan skrivtid i form av en månads vistelse i ett europeiskt land.

Prisutdelningen följs av ett samtal mellan Johannes Anyuru och Ida Linde. Anyuru talar om skrivandet som ett svar på en fråga, eller kanske försöket att hitta den fråga som livet ställer, ett svar som inte är ett svar, påpekar han själv,

Linde talar om debuten Det är bara gudarna som är nya och de trådar som går från den till Anyurus andra böcker. Som pappa piloten, sedan huvudperson i en egen bok. Den första frågan verkar vara ”hur ska jag leva med mina erfarenheter” medan det har kommit någon slags ny inriktning i senaste boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar där fokuset snarare är framtiden än det förflutna. Anyuru talar om att de tidiga böckerna verkligen handlar om att reda ut det som skett och därför blivit ganska inåtvända. Den senaste boken är inte lika självbiografisk, även om han med den blir en representant för muslimer i Europa. Det innebär en känsla av ett ansvar. Ett skrivande som handlar om att bygga något, snarare än att riva ner den hemska världen som är fylld av orättvisor då den positionen inte är speciellt meningsfull som muslim eller som människa. För att kunna förändra på riktigt behöver du bli en samhällsmedborgare. Det går inte om att stå utanför. Att tillhöra gemenskapen betyder dock inte att du behöver vara exakt som alla andra.

Tidigare har Anyuru sett sig som poeten som står utanför, nu är han pappa och dessutom en författare som fått pris och därmed inte längre en utböling kan han inte riktigt behålla den självbilden. Hur förhåller man sig till att skriva något argt som handlar om de som är utanför och med den bli inbjuden in i kulturvärlden, undrar han. När man går in i en annan värld lämnar man den gamla. Genom att ens tänka tanken att skriva dikter tar man sitt första steg bort. Det är skillnad på att se sig som en del av helheten, eller som en rebell som står utanför. Anyuru är i samhällets mitt och kan inte längre låtsas att han inte är det. Han skriver om att vara muslim och kallar islam i Europa för ”en stum värld” där de som är inne inte får tala om det inte hänt något dumt. Det komplexa får inte bli en del av helheten. På något sätt är det lättare att se muslimerna som ”de andra”, som några som är annorlunda, än att inse att ett vi kan innehålla väldigt många olika saker. Mohsin Hamid talade tidigare under dagen om just detta vårt behov av att dela in mänskligheten i stammar och att det inte bara är ett begrepp som fungerar i länder långt bort, utan också just nu, just här.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har också hamnat mitt i samhällsdebatten och mitt i nuet. Samtalen kring den har ofta handlat om hur vi ska kunna mötas och leva tillsammans. Hur han som verkar så trevlig vara en del av något så hemskt som islam. Muslimer är ett problem som ska lösas, på något sätt. Den upplevelsen finns både hos de som hatar och de som ser sig som goda. Det kan ske med utrotning eller genom att göra muslimerna till en så självklar del av det europeiska samhället att de väljer att släppa sin egen kultur och religion istället för att vara annorlunda. En tanke om att allt kommer att bli bra bara alla är som vi, vilket är nog så obehagligt. Anyuru önskar istället att allas barn ska kunna leva tillsammans, utan att alla olikheter ska tvingas bort. Vi kan inte sudda ut alla olikheter och tron att assimilering skulle lösa allt är sannerligen absurd. Det måste få finnas skillnader utan att det blir problem.

Samtalet kommer sedan att handla om fiktion och huruvida sfi-fi ingår i den ”vanliga” fiktionen. Tidigare har Anyuru inte skrivit fiktion på samma sätt, då allt haft en verklig bakgrund. När han skrev En storm kom från paradiset pratade han med sin far och skrivandet handlade om att gestalta det som har hänt om än färgat av hur han själv såg på världen. Att skriva fiktion handlar istället om att först tänka på vad man vill säga om världen och därefter vilken berättelse och vilka karaktärer som ska kunna gestalta det. Anyuru berättar hur han själv skrattat åt författare som berättat om karaktärer som lever sitt eget liv, men att han nu förstår mer. De ganska stereotypa och enkla karaktärer som finns först förvandlas till människor av kött och blod under skrivandets gång, vilket gör att de och berättelsen förändras. Den bok han skulle skriva är inte den bok som finns nu. Detaljerna kommer att stå över det stora politiska. Vänskapen mellan två flickor blir viktigare än de stora händelser som sker i horisonten.

Ida Linde frågar om vinden som ofta förekommer i Anyurus böcker. Att stormen var livet i boken om pappan, men också den som förstörde livet. En storm som blåste bort de möjligheter och den värdighet som han hade tidigare, men också en storm som gav honom ett nytt liv, en familj och även en gud. Att inleda De kommer att drunkna i sina mödrars tårar med en storm var ganska naturligt. Stormen är livet och det kan konstateras med eller utan rädsla. Bilden av livet som en vind är dubbel

För Anyuru är litteraturen central. ”Kan litteratur förändra världen och livet?”, undrar Linde och Anyurus motfråga blir ”kan något annat än litteratur göra det?” I vår tid är det dock lätt att glömma hur stor litteraturen är, då få böcker lever längre än ett år. Livslängden är kortare än förr, men inte för alla böcker. Litteraturens påverkan är enorm och Anyuru säger att han är den han är tack vare böcker han läst. Koranen så klart, men också andra böcker. Böcker kan förändra världen, inte med en stor smäll, utan långsamt människa för människa.

Skrivandet handlar om frågan om en förrädare kan bli en ambassadör. Anyuru är en slags förrädare som svikit sitt gamla liv och det sammanhang han var i då. Inte så att någon sagt det, men känslan finns. Samtidigt vill han vara en ambassadör. Det blir ett svek att berätta om något som egentligen är en sak mellan två personer för en publik. Att vända sig bort från det lilla sammanhanget till ett större. Det finns också ett klassperspektiv då han skrivit om människor som troligen aldrig kommer att läsa det skrivna, men delar det med en helt annan grupp människor som tillhör en annan klass och ett annat sammanhang. Det är inte lätt att förändra sig själv och sitt liv utan att samtidigt svika sig själv och sitt gamla liv.

Det är alltid intressant att lyssna till Johannes Anyuru och Ida Lindes genomtänkta frågor gjorde att samtalet tog oväntade vändningar. Första dagen på den femte upplagan av Stockholm Literature var en riktig höjdardag.