av 
När det här inlägget publiceras så är jag på väg hem från Cornwall och förhoppningsvis så sitter jag på tåg som skall ta mig mot Paddington Station och ett snabbt besök på Tate Modern innan flyg hem. På min resa har jag gjort något så läskigt som att ta med mig en gammal favoritbok som skulle läsas om. Rosamund Pilchers Snäcksamlarna är en roman som stått i mångas hyllor (nu finns den bara att få tag på på Bokbörsen … inte ens biblioteket hade) och som jag läste och älskade. Då.
1987 bodde jag i England och då läste jag den nyutkomna romanen, det som jag älskade som tjugoårig kanske inte passar en femtioåring? Nåja, Pilcher är från Cornwall. Boken utspelar sig där, många av mina bloggisar rekommenderade den så varför inte?
Jag hade en liten tanke om att jag skulle sitta på klipporna i St Ives och läsa om romanen som har fått sitt namn efter en tavla och som är en släkthistoria som utspelar sig under 1900-talet. Lawrence Stern är konstnären som bosätter sig i Cornwall på somrarna för att måla och det är hans familj som man får följa genom generationerna. Visst faller jag för de härliga miljöerna 
som på många vis liknar St Ives och berättelsen från kriget är fin men tyvärr har tiden sprungit ifrån den här romanen. Särskilt när det kommer till samtidsskildringarna (som i boken är 80-tal). Den där sjukan att allt, allt skall beskrivas in absurdum särskilt då människors utseende är så tröttsam. Redan efter 100 sidor är jag ganska uttråkad och får kämpa mig igenom. (Edit: Jag läste de sista 100 sidorna igår kväll och trots det ganska förutsägbara slutet så blev jag lite engagerad faktiskt.) Man får ju tänka på att det här var en av de första brittiska feelgood-böckerna som slog stort också i Sverige och att genren utvecklats något sen 80-talet. Det hade nog varit bättre att minnas just den här boken när jag tänker rätt på det. Hur är det med er andra? Har ni läst? Har ni gillat? Vågar ni läsa igen?
Och läsningen på klipporna i Cornwall gick åt pipsvängen. Det regnade och blåste så att det fick bli läsning på café istället.
Läste Pilchers ”Snäcksamlarna” för många år sedan och tyckte om den då. Skulle vilja läsa om den. Boken finns inte i bokhyllan, så troligtvis har jag lånat den av dig. Lånar gärna om vid tillfälle.
Det går bra, jag hade rensat ut min för länge sedan och har nu köpt ett nytt ex begagnat enkom för omläsningen. Ska inte läsa den igen …
Jag har funderat på att läsa om just Snäcksamlarna, men jag tror nog att jag låter bli nu. Bäst att minnas den som en fantastisk bok 😉
Ja, kanske är det bäst att göra så. Tiden går och också böcker blir daterade.
När jag tänker tillbaka på Snäcksamlarna så är det med rosenskimmer. Jag ÄLSKADE alla Rosamunde Pilchers böcker. Kanske är det tid att läsa om dem någon gång framöver, men kanske är det också så att man ska minnas som det var. Hur som helst så har jag oftast för ont om tid för att läsa om böcker.
Det är en rosenskimrande roman med svärta från kriget så din känsla är helt befogad! Jag håller med dig om att tiden ofta är för knapp för omläsningar, det kommer ju så mycket nytt!