Kulturkollo konfererar om Emma Clines Flickorna

Emma Clines romandebut Flickorna har blivit en snackis under sommaren och början av hösten. Anledningen till det är troligen att den berör en rad kontroversiella ämnen, och att den är så stark i sin skildring av en alldeles särskild flicka i en alldeles särskild tid. Några av oss på Kulturkollo har läst boken, följ med in i vårt samtal om boken, människorna och hemskheterna!

Helena: Jag behöver prata lite om den där förfärliga skildringen av morden tror jag –  som jag önskar att jag inte läst dem!

Anna: Jag funderar mycket på det där med skildringar av mord, och jag håller med om att just det här morden blir oerhört otäcka i den här romanen. I vissa andra böcker, mest deckare, så kan jag läsa om bestialiska mord och bara rycka på axlarna, men här går det bara inte att värja sig. Vad är det som författaren gjort?

Helena: Jag känner detsamma, ibland är mord bara en sak som händer i en bok, här är det totalt omvälvande och en bit av så förfärligt det faktiskt är i verkligheten. Jag misstänker att uppbyggnaden fram till att det händer spelar in liksom att själva skildringen av händelserna är så vardagliga. Det är så lugnt och stilla och blodisande hela vägen. Och så finns där ett barn…

Linda: Visst blir det nästan värre när det inte skildras som något groteskt och blodigt. Det stillsamma gör det nästan övernaturligt, men också så verkligt. Det är snyggt skrivet om än kanske nästan väl obehagligt.

Fanny: Kan det inte hänga ihop med att du får lära känna de inblandade på resan dit? Och att det faktiskt har hänt i verkligheten. Jag har funderat en del på om det är rätt/fel/klokt/oklokt att lyfta just Charles Manson. Han som flera andra mördare blir varumärken som genererar miljontals dollar – Manson finns i all populärkultur idag.

Helena: Hur mycket Manson är det? Morden stämmer väl ganska väl överens men hur förhåller sig resten till Manson och myten Manson? Jag tycker att skildringen av den där oerhört fege sektledaren verkligen tydliggör hur utsatta flickorna är samtidigt som de tror att de har makt att påverka.

Ulrica: För egen del hade jag inte Manson-historien särskilt aktuell alls när jag började läsa, men jag tror inte att det gjorde så mycket. Det intressanta i boken är själva dynamiken kring sekten och dess medlemmar. Spännande är ju också att för Evie är det inte så mycket Russel som är attraktionen, utan Suzanne.

Fanny: Jag kunde ju inte låta bli så jag googlade loss ganska rejält under läsningens gång samt gick tillbaka till Monster av Micael Dahlén där just Manson blir intervjuad och i vilken det problematiseras en del kring att massmördare säljer och attraherar. Det bestialiska mordet verkar skrämmande nära verkligheten.

Linda: Jag visste inte att det var Charles Manson som var förebild för Russell förrän jag läst halva boken. Det förändrade läsningen för mig. På ett sätt blev det en mer trovärdig historia, men samtidigt blev det lite märkligt med kopplingen.

Anna: Var är föräldrarna? Var är de vuxna som skulle kunnat reagera, några av medlemmarna i sekten är ju vuxna, hur tänkte de? Är det tiden och platsen som gör det här möjligt? Den medelålders Evie berättar i nutidsberättelsen att slutet av sextiotalet var en tid när sekter hade lätt att attrahera människor, är det egentligen så annorlunda nu? Vi hade sekten i Knutby t ex

Helena: Jag tänkte också över det där med att det är en annan tid och hur olik den egentligen är. Sen tycker jag att ungarna springer väldigt lösa. Evie är ju bara 14 år och kan gå med i en sekt bara sådär…

Linda: Jag måste säga att jag hade svårt att köpa hela grejen med att Evie bara fick lov att dra iväg. Det gjorde att jag inte var så överväldigad av boken som många andra verkar ha blivit. Jag antar att det fanns yngre flickor med i sekten kring Manson, är det någon som vet om Evie har en verklighetsanknytning?

Fanny: Jag tycker nog inte det var så orealistiskt ändå. Hon tillhörde inte riktigt utan åkte ut lite då och då. Mammans frågor eller avsaknaden av dem blir dock skrämmande. Men det kanske också förklarar varför just Evie fångas upp så lätt. I min research så kunde jag inte hitta en verklig Evie, men resten av gruppen har sina motsvarigheter. Men det kan ju ändock finnas en Evie eller två – hon fanns ju bara med i periferin.

Ulrica: Mamman verkar ganska nöjd ändå med att inte behöva bry sig så mycket om dottern. Hon köper att Evie säger att hon är hos kompisen, utan att ifrågasätta. Hon borde ju ändå reagera när dottern kommer hem i märkliga kläder eller när hon stannar borta flera nätter på rad. Evie  har verkligen fallit mellan de vuxnas stolar.

Helena: Det finns något fantastiskt i språket som suger en fast, men jag kan inte sätta fingret på vad. För mig är också vuxna Evies funderingar kring skillnader och likheter mellan henne och Suzanne (och i förlängningen mig som läsare och dem) en sån där sak som håller mig kvar och inte släpper taget, ens när jag slutat läsa.

Anna: Ordet är hypnotisk. Vad är det i språket och berättelsen som drar in läsaren så till den milda grad att man nästan inte kan sluta läsa?

Fanny: Det är oerhört fascinerande att detta är en debutroman och ja, jag kan hålla med att språket är hypnotiskt trots sin distans (på något märkligt sätt).

Ulrica: Riktigt så uppslukad av boken blev inte jag. Det är bra läsning utan tvekan, men det var svårt att komma karaktärerna riktigt nära.

Linda: Jag tycker att Cline har skrivit en riktigt snygg bok. Välskriven, välkomponerad och visst finns det driv. Jag hade dock svårt för den distans jag kände för karaktärerna och hade gärna fått veta mer om den äldre Evie för att på så sätt få mer förståelse för hennes agerande. Hon och säkert hennes liv påverkades säkert något enormt av tiden med sekten. Vi får dock bara några hintar och jag hade gärna velat veta mer. Vad tyckte ni om de bitar som utspelar sig i nutiden?

Ulrica: Jag gillar ofta böcker som arbetar så här i både nutid och dåtid och Cline gör det riktigt snyggt. De båda delarna hade inte kunnat vara utan varandra.

Helena: Jag håller med om att det gärna fått vara mer om nutida Evie. Hon brottas ju så uppenbart med de här sakerna fortfarande och tänker på Suzanne. Jag gillar bitarna vi får av henne, men hade gärna läst ännu mer.

Fanny: Jag håller också med. Under läsningens gång så fastade jag mer i dåtiden, men nu efter läsningen så hade jag gärna fått mer av den vuxna Evie. Onekligen så väcker både dåtid och nutid en massa frågor. En mycket intressant läsning med andra ord.