Kulturkollo konfererar om Hej hej vardag!

Louise Winblad driver den fantastiska bloggen Hej hej vardag och har nu kommit ut med en bok med samma namn på Kolik förlag. Egentligen handlar den här boken inte alls om högläsning, men om barn och ibland högläser vi för sådana. Vi vill ändå konferera kring den precis just nu. Den här bilden för oss in i veckans tema om än på ett något krystat sätt. Visst har vi alla läst för ungar som vi bara vill ska somna, men som är alldeles gräsligt pigga och sedan stenslocknat själv?

Linda: Mina barn är ganska stora nu, men många inte alltid så härliga minnen väcks när jag läser Hej hej vardag. Jag fick liksom Winblad mina barn väldigt tätt och känner både igen kommentarerna kring den andra graviditeten och hur sjukt jobbigt det var att jonglera två blöjbarn samtidigt. Det var verkligen som att de gaddat ihop sig för att göra livet jävligt för mig, precis som Winblad beskriver. Tydligen använde hon tecknandet som terapi och det kan jag förstå behovet av. Småbarnsåren kan vara rätt tuffa.

Helena: Mina barn är också ganska stora nu och den känsla som genomfor mig när jag läste Hej hej vardag var tacksamhet över det. Det var väldigt mycket där några år… Mina barn kom också ganska tätt och jag minns faktiskt den där raden i BVC-boken om ett optimalt tidsspann mellan syskon som tas upp här. Det är inte sånt man vill läsa i den situationen…

Viktoria: Åh, den där raden har jag klamrat mig fast i och tänkt ”det kan gå bra det här”. Jag som har just en treåring och väntar nästa om två månader… Att man fortfarande säger så ändå? Läst det i flera böcker faktiskt.

Linda: Jag läste en dansk bok om syskon där det tydligt framgår att mina pseudotvillingar skulle bli helt störda när de växte upp. Det verkade inte gå att undvika det heller. Enda syskonskaran som var harmonisk var den som bestod av fyra barn med fyra år mellan varje. Visst är det trevligt att läsa sådant med en liten unge och en till på väg.

Fanny: Jag vinner ändå för vi fick tvillingar (vem vare som sa att det var en tävling? Vem vare?!)! Det är nu elva år sedan och vi har kommit ur både välling och VAB-träsket. Nu har vi kommit i det läget när man börjar glömma av hur det var och man börjar glamourisera. Men så läser man den här och så är man tillbaka i blöjkaos, barnskrik och den överjävliga tröttheten. Så plötsligt finner jag mig fundera på alla vardagssaker som var skitstressande. Hur jag underhöll två bebisar i varsin babysitter när jag duschade. Hur jag gungade en i babysittern samtidigt som jag ammade den andra (nej dubbelamning gick bort). För att inte tala om alla psykbryt/gråtattacker man fick på grund av den överjävliga tröttheten.

Linda: Psykbryt? Aldrig. Jo, självklart har jag haft hur många som helst. Båda mina ungar föredrog sin pappa och hjälp vad jag har gråtit över det. Känt mig som världens sämsta mamma. Jag blev väldigt glad över att Winberg skriver om just det. Självklart är det inte så att ungarna alltid föredrar den andra föräldern, men det kändes verkligen så ibland.

Ulrica: Jag har bebis-åren en bit bakom mig, men barnen är fortfarande så pass små att vabbträsket är ständigt närvarande och vardagslogistiken utgör en betydande del av min och min mans konversation. Det finns stor igenkänning i flera situationer i den här boken. Jag följer Hej hej vardag på Instagram och fnissar ofta förtjust åt hennes bilder när de dyker upp i flödet. Hon kan konsten att fånga dråpliga vardagssituationer på pricken!

Helena: Jag känner också igen massor, kanske särskilt den där bubblan man hamnar i tillsammans som familj – en smula absurd och ganska jobbig men också rätt mysig att finnas i tillsammans. Och den där känslan av att alla andra är perfekta medan man själv kämpar för att hålla ihop.

Ulrica: Det är väl också anmärkningsvärt hur många främmande människor som tar sig frihet att kommentera (och ta på!) en gravid kropp och att ge råd och förmaningar om barn och barnuppfostran när barnet väl är fött. Det berör Louise Winblad i flera av sina seriebilder. Jag har själv råkat ut för både magklappande överförfriskade danska herrar och fått råd från okända personer på tåg om hur jag bäst tröstar mitt barn. Även goda råd från nära och kära kan vara besvärliga då de kan kännas föråldrade, motstridiga eller till och med nedlåtande – hur välmenande de än må vara!

Fanny: Ja, eller hur? Aldrig har man ju fått så många ”goda råd” som när man satt som ett vrak och med tom blick i den nerkräkta soffan med kolikbarn. Och på tal om föråldrade råd så har en etsat sig fast: ”låt dom skrika – det stärker lungorna”. Say what?!

Viktoria: Ja, herregud. Flera av de där kommentarerna från andra föräldrar och ”välmenande främlingar” kändes verkligen så på pricken. Och den där bubblan är ju både positiv och negativ som Winblad även visar på. Man kan mörda varandra i den där bubblan också, hehe… Speciellt när sömnbristen och amningshormonerna kickar in.

Linda: Jag absolut avskydde alla som klämde på magen, men kanske ännu mer alla goda råd. Jag biter mig i tungan för att inte spy ut samma råd till min syster som just blivit mamma. Det går liksom inte att göra rätt som nybliven mamma. Själv hade jag vänner som målat upp en väldigt solig bild av spädbarnstiden med ungar som sov mycket och skrek lite. Så var det inte alls för mig och när jag erkände det kröp det fram att även andra känt så.

Ulrica: Var det någon bild ni kände igen er lite extra i? Jag skrattade högt när jag bläddrade fram bilden på mamman som sitter kvar på golvet och bygger lego när barnen för länge sedan har tröttnat – exakt samma scenario hade utspelats här hemma kvällen innan. Men också den om egentid på toaletten!

Helena: Jag fastnade för den där bilden av den där dagen som varit särskilt superjobbig och ändå saknar man de små fridsstörarna när de somnat, och efter några minuter kommer man på sig själv med att längta tills de vaknar igen. Det kändes lite viktigt att minnas att det var så också.

Linda: Jag älskade bilderna med mamman som försöker sjunga fram blöjbyten och mat för att göra allt lite extra kul, medan ungarna på nästa sida bara tittar på henne och funderar över vad katten hon sysslar med. Det lätt desperata beteendet som i alla fall jag lätt hamnade i. Jag känner också igen vår första nyår med barn, då vi var på min kusins bröllop och lätt desperata åkte hem i god tid före tolv, för att få sova något innan ungen vaknade. Att lägga ut ungarna på Blocket har jag också funderat på ibland. 🙂

Fanny: Läsningen inkluderade många igenkänningsutrop, men särskilt en har etsats sig fast. Det är den när mamman sitter på toa och pustar ut och räknar stunden som egentid. Så var det ju precis, men det dröjde ungefär 30 sekunder innan kidsen stod utanför och skrek och bankade på dörren. Så jag fick helt enkelt acceptera att gå på toaletten med publik och fortsätta skrika inombords efter ett andningshål.

Viktoria: Ja, alltså, jag läste ju den här boken en morgon efter att feberheta pojke väckt mig och jag återigen fått anmäla VAB den här våren. Endast en vecka sedan förra gången. Så sista bilden, där mamman får frågan om vad hon jobbar med och svarar att hon jobbar med VAB, kändes klockren.