Kulturkollo konfererar: Avd. för grubblerier – Jenny Offill

Idag är det recensiondatum för Jenny Offills roman Avd. för grubblerier , tyvärr fick hon ställa in sitt Sverigebesök på Internationell författarscen i Stockholm men förhoppningsvis så blir det snart ett nytt datum för alla fans. Vi blev lite sugna på att prata om den här boken så här kommer helt enkelt en konferens:

Anna: Ska jag försöka mig på att sammanfatta den här romanen så får det bli med orden små korta texter om vardagslivets våndor. Berättaren är en amerikansk kvinna och hon avhandlar ämnen som ligger nära, relationerna i familjen och livet som förälder.

Ulrica: Nej, det är verkligen inte lätt att sammanfatta handlingen. Små vardagliga och vemodiga betraktelser från ett liv som inte riktigt blev som huvudpersonen hade hoppats på – blandat med poetiska och vetenskapliga referenser.

Anna: Typ som Lydia Davis novellsamlingar där funderingar på stort blandas med smått. För min del så tyckte jag att det var lite svårt att komma in i texten, det var kanske helt enkelt för lite action. Jag blir allt mer ovan att läsa den här sortens texter där det är de små sakerna i vardagslivet som betraktas och vänds och vrids på. Kanske läser jag för fort? Eller så är det för att jag tänker att det är en roman, om jag hade börjat läsa den här boken som en novellsamling så hade jag säkert läst på ett annat sätt. Hur attackerade ni texten?

Helena: Jag tycker din koppling till Lydia Davis är väldigt välfunnen, där finns definitivt ett släktskap. När jag började läsa boken hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig (annat än att den skulle vara bra enligt alla lovord och listplaceringar) och jag begrep mig verkligen inte på den. Inte så att jag tyckte att den var dålig, men konstig. Det var faktiskt du Anna som fick mig att över huvud taget fortsätta läsa bortom 30 sidor.

Ulrica: Jag ska helt ärligt säga att jag inte förstod någonting av den här boken i början.

Den kändes flummig och märklig. Huvudpersonen är inte heller lätt att få grepp om och inte alltid helt sympatisk. Jag är ingen stor fantast av fragmentariska romaner och min hjärna fick arbeta hårt för att försöka hitta ett sammanhang och förstå vad författaren menade. Det var först när jag släppte det som jag började uppskatta läsningen och när jag avslutade boken kände jag att jag tyckte riktigt mycket om den.

Anna: Ja, så var det! Dessutom är ju de små korta texterna lösryckta, de är liksom som papperslappar som ligger inskjutna i ett block. Innehållet ett sätts inte in i någon kontext utan man måste pussla ihop allt runt omkring på egen hand genom små ledtrådar. Människorna är ju namnlösa och miljöerna inte heller tydliga så allt är liksom vagt. Men någonstans i mitten av boken började jag landa i texten och gillade mycket.

Helena: Jag kände också att jag landade i texten efter ett tag, eller att jag förstod hur den var uppbyggd och därför kunde börja ta den till mig. Jag hade lite samma upplevelse som med Jonas Hassen Khemiris senaste roman där formen till en början ställde sig mellan mig och boken, i fallet med hans bok så var ju det sen en stor del av det som var så bra med den men med Offill känner jag aldrig att jag får den där belöningen. Avd. för grubblerier är en helt ok bok men vi blir aldrig riktigt bästisar, och då brukar jag ändå gilla att få pussla ihop själv.

Anna: Någonstans släppte jag pusslandet och bara njöt av formuleringskonsten, som när hon beskriver en väninna:  “She thinks before she acts. Or more properly, she thinks instead of acts. A character flaw, not a virtue.”  eller när relationen till maken ska sammanfattas: “If I had to sum up what he did to me, I’d say it was this: he made me sing along to all the bad songs on the radio. Both when he loved me and when he didn’t.”. Jag är mycket svag för den sortens enradingar!

Ulrica: Ja, det fanns väldigt många fina och välfunna formuleringar i den här boken. Tror ni inte det är nyckeln till att uppskatta den här boken? Att bara låta sig dras med och njuta, utan att grubbla för mycket – titeln till trots!

Helena: Jo så är det nog, jag tog mig också in genom att släppa grubblet. Och visst finns det många vackra formuleringar jag gillar, men jag saknar djupet, känslan för karaktärerna och det som händer. Det går aldrig in i hjärteroten hos mig och den där känslan kräver jag för att på riktigt ta till mig en bok.

Provläs här!

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Avd. för grubblerier
Författare: Jenny Offill
Förlag: Natur och Kultur
Utgivningsår: 2016
Översättning: Alva Dahl
[/box]