av 
Med jämna mellanrum höjs röster för att vi behöver en litterär kanon, som alla elever, kanske alla medborgare, ska tvingas läsa. Det handlar om ett gemensamt kulturarv, där litteraturen ska ge oss en plattform att stå på. Ofta handlar det inte om endast svensk litteratur, men västerländsk. Senast var det Malin Ullgren, DN, som diskuterade vikten av en litterär kanon i en digital värld. Hon vill ha en kanon, riktad mot skolan, men som också kan fungera som en tipslista för andra.
Som svensklärare följer jag debatten med nyfikenhet och en hel del skräck. Jag ser framför mig ett system där jag inte längre har friheten att låta mina elever läsa de böcker jag anser skulle passa dem, utan måste få dem att uppskatta (eller i alla fall ta sig igenom) böcker som andra anser vara viktiga. Frågan är om en bok automatiskt är bra och relevant för att den är en klassiker? För mig är relevans viktigt.
Många är de lärare som dödat läslusten hos sina elever för att de tvingat dem att läsa klassiker som de egentligen är för unga för eller som saknar relevans i den tid vi lever i. Jag fick till exempel läsa Röda rummet i år 9 och det tog många år innan jag närmade mig August Strindberg igen. Jag visste ingenting om den tid Arvid Falk levde i och förstod därför inte det kontroversiella med historien. Då blev det istället en ganska tråkig bok, med många konstiga ord och tråkiga huvudpersoner. Nu gillade jag visserligen inte Röda rummet speciellt mycket när jag läste om den många år senare, tiden har sprungit ifrån den, men jag har uppskattat mycket annat av Strindberg, speciellt hans pjäser.
Selma Lagerlöf är en annan gigant som jag nästan missat på grund av en oreflekterad läsuppgift från en svensklärare. Jag är livrädd att göra samma sak mot mina elever, vilket inte betyder att de aldrig läser klassiker, utan att jag funderar många varv innan jag ger dem i uppgift att läsa en bok. Om det behövs skapar jag ett sammanhang där boken passar in, utan kontext blir läsningen troligen misslyckad. De elever som, precis som jag, slår bakut om läsningen blir ett tvång, är en extra stor utmaning. Ibland når man inte alla trots idogt arbete. Så är det bara. Ett visst mått av motstånd måste elever lära sig att hantera.
Det finns vissa klassiker som ofta funkar att läsa med gymnasieelever. Ibland märks en könsskillnad, ibland är det en skillnad beroende på hur läsvana eleverna är. Vissa böcker kräver helt enkelt mer av läsaren än andra. Det här inlägget är ett försök att samla klassiker som fortfarande verkar nå dagens unga. Tips från mig, mina elever och andra lärare.
Mina elevers favoriter
Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald, för att den är omskriven och miljön lockar många.
En underjordisk dagbok (Anteckningar från källarhålet) av Fjodor Dostojevskij, för att huvudpersonen är intressant.
Främlingen av Albert Camus, en huvudperson som fascinerar och ibland väcker obehag.
1984 av George Orwell, en värld som skrämmer och ger upphov till många funderingar om vår egen.
Kallocain av Karin Boye, gärna tillsammans med 1984, eller att eleverna väljer och sedan jämför med varandra.
Norrtullsligan av Elin Wägner, för att likheterna med nutid är galet många.
Stolthet och fördom av Jane Austen, för att kärlek är ett tidlöst tema.
Jag har också undersökt vad andra lärare läser med sina elever och fått tips på följande titlar:
Hamlet av William Shakespeare (när eleverna väl kommer över motståndet mot att läsa Shakespeare)
Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (både flipp och flopp)
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (har även några av mina elever läst, men aldrig i helklass)
Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (med tillhörande helvetestrattskontruering)
Böcker jag inte läst med elever i sin helhet, men som är personliga favoriter och borde ingå i en kanon.
Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
Gäst hos verkligheten av Per Lagerkvist
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Vågar man sig på dramatik? I så fall är dessa pjäser lysande!
Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist
Fadren av August Strindberg
Ett dockhem av Henrik Ibsen
Det som ofta händer med elever som inte är läsvana är att de tycker att tempot i klassikerna är för långsamt och att de är svåra att komma in i. Frågan är hur vi hittar en balans mellan att möta och att utmana. Frågan är också hur vi hinner med nyare litteratur om en kanon bara innehåller klassiker? Eller ska vi kanske styra även då det kommer till nyare litteratur? Och hur ska vi göra med den geografiska spridningen?
Vilka klassiker tycker du fortfarande är relevanta? Vilka kan vi låta ligga och damma?
Frågorna som väcks är många och helt ärligt tror jag aldrig att vi kommer att få en litteraturkanon som är tvingande för skolan. Möjligen en som ska fungera som inspiration. Vad tror och tycker du?
Personligen känner jag när det gäller just dramatik att man kanske inte MÅSTE läsa texterna. Man kan ju faktiskt se dem som de var ämnade, uppförda på scen eller filmatiserade. Vi fick se flera filmade pjäser när jag gick på gymnasiet och jag såg också en hel del självmant då det gick rätt mycket sådant på TV på den tiden. Alltså inte filmatiseringar utan just filmade föreställningar. Tyvärr tillåter ju inte ekonomin och logistiken i många skolor att man ser så mycket teater längre, och det är kanske inte lika vanligt att man sätter upp klassiska pjäser på samma sätt heller, men det finns ju ofta något om man letar lite. Tror att det kan vara ett bra sätt att engagera och få även motvilliga läsa att intressera sig för missa klassiska berättelser.
Jag har aldrig använt en hel pjäs faktiskt, varken i textform eller som filmad pjäs. Jag har ju estetelever och de som har teater har teaterteori där de läser massor av pjäser. De andra får se klasskamraternas uppsättningar och jag nöjer mig med det. Själv älskar jag dock att läsa dramatik!
Gösta Berglings saga och Drottningens juvelsmycke är två av mina absoluta favoriter från när jag pluggade litteraturvetenskap. Kommer ihåg att jag även gillade Strindbergs Ett drömspel, som var så annorlunda jämfört med Röda rummet (som vi läst bara någon vecka innan och som jag verkligen inte gillade).
Tyckte också mycket om Ett drömspel! Jag gillar att läsa dramatik, men inser att det kan vara väl svårt.
Dina personliga favoriter är alla riktigt läsvärda böcker, och även dina elevers favoriter är mycket tilltalade böcker.
Det finns många, många klassiker och de flesta har ju blivit kända av en anledning. Alla klassiker håller dock inte. Vad har du för favorit?
Jag undervisar ju framtida högstadie- och gymnasielärare i engelska (där de har svenska som huvudämne) och mitt dilemma är liknande. Vad ska de här studenterna läsa? Å ena sidan tycker vi att de bör ha någon slags kanonmedvetenhet, å andra sidan kan det betyda att de läser en massa litteratur som de aldrig själva kommer att ta upp i sina framtida klasser. För tillfället experimenterar jag med genrer istället, dvs i höstas läste vi romanens historia och struktur (handling, berättare, platsbeskrivningar etc), med början i den gotiska skräckromanen på 1700-talet, fram till Gatsby, och pratar mycket om varför gymnasiestudenter kan gynnas av att diskutera t.ex. handling (plot) i vilken roman som helst. På så sätt hoppas jag kombinera kanontanken med en fokusering på själva läsningen och dess vits. Men visst är det svårt och de blivande lärarnas jobb är verkligen inte lättare.
Det är svårt, kanske främst då så få unga läser för nöjes skull och de därför missar så väldigt många bra och relevanta böcker. Det gäller verkligen att fundera igenom vad som ska prioriteras. Gillar idén med att koncentrera sig på form, mina treor har just läst dystopier och då är ju formen väldigt viktig.