Someone to watch over me – en novell av Linda Olsson

Linda Olsson bjuder alla Kulturkollos läsare på sin prisbelönta novell Someone to watch over me.  Stort tack till Linda som frikostigt delar med sig av sin text!

Someone to watch over me – en novell av Linda Olsson

Hon är här nu. Min syster. Min halvsyster. Jag hör henne prata med sköterskan långt innan dörren öppnas. Lika högljudd som alltid. Lika pratsam. Hon har alltid kunnat ta folk. Kunde sjunga bra också, så där som amerikanska jazzsångerskor, hest och spännande. Men det var länge sedan jag hörde henne sjunga. Hon har ingenting med sig, inga blommor eller så. Det är skönt. Hon står där vid fotänden av sängen, med händerna längs sidorna och huvudet litet på sned. Hon är en reslig kvinna och hon har bra hållning. Snygg, antar jag, men hur ska jag kunna avgöra det? Hon är ju min syster. Folk brukade säga att hon såg ut som Jackie Kennedy, men jag vet inte. Jackie är död. Och jag håller på att dö.

Men här står min syster och ser ut som om hon väntar på någon sorts reaktion från mig.  Jag blundar. Jag hör hennes steg, gummisulorna gnisslar mot den blanka linolelummattan. Jag hör att hon drar fram en stol till sängen. Och jag märker att hon sätter sig ner. Till slut måste jag öppna ögonen igen. Det är skönt att hon inte säger någonting. Jag tittar på henne. Hon verkar inte besvärad. Hennes grå ögon ser ner på mig utan nyfikenhet.

”Hur mår du?” säger hon till sist. Om jag orkade, skulle jag skratta.

”Jag håller på att dö”, svarar jag.

”Ja…” säger hon. Utanför hörs ljudet av en ambulanssiren närma sig och hon avbryter sig mitt i meningen.

”Kan jag göra någonting?” säger hon sedan.

Och jag minns när hon sa precis de orden. Hur hon stod vid min säng i sitt rosa nattlinne, med det långa håret hängade över axlarna, krusigt efter att ha varit flätat hela dagen. Rak i ryggen och med sin enbenta nalle tryckt mot bröstet. Och sedan ljudet av hennes bara fötter mot golvet när hon gick därifrån.

”Nej. Det finns ingenting som du kan göra. Det här är min alldeles egna död.” Om jag kunde vända på mig litet skulle jag kunna se ut genom fönstret. Men som det är kan jag bara sluta ögonen igen.

Hon var ett sånt vackert litet barn. Och det var som om hon bodde i en värld av solljus, dit vi alla önskade oss. Främmande människor brukade stanna och titta på henne i barnvagnen. Och le. Hon var min lilla syster och något lite av ljuset föll på mig också.

”Barnen hälsar”, säger hon. ”Särskilt Anna. Hon ville så gärna komma, men du vet hur mycket hon har att stå i.”

Jag tycker om hennes barn. Anna ser mig rakt i ögonen och vi vet var vi har varann. Jag lärde henne spela schack när hon var tio. Och jag sörjde när hon hoppade av skolan. Men jag vet inte mycket om vad hon har för sig nuförtiden. Jag saknar henne ibland.

Min syster liknar sin far. Särskilt nu när hon blivit gråhårig. Men när hon rynkar ögonbrynen av irritation i ett obevakat ögonblick, då är hon så lik mamma. Och när hon tror att jag blundar helt, biter hon frånvarande på nagelbandet på långfingret, precis som mamma brukade. Men det där är korta glimtar. Hon är lik sin far. Nyligen berättade hon att hon fick gå alldeles ensam på hans begravning. Att hon var otröstlig. Men jag har inget minne av det. Det var långt efter att jag flyttat. Egentligen vet jag inte mycket om hennes liv. Bara ytliga saker. Hennes äktenskap, hennes barn. Hur hennes hus ser ut. Men jag vet ingenting om hennes verkliga liv. Om hennes sorger och besvikelser. Hennes glädje och hennes hopp.

Hon vet ännu mindre om mitt, tror jag. Mest för att det inte finns så mycket att känna till. Jag har inga barn, inget hus. Bara den här döden.

Jag öppnar ögonen och ser på henne igen. Jag söker efter någon sorts kontakt. Ett tecken på att hon minns. Men där finns ingenting. Hon tittar uttryckslöst tillbaks på mig.

Hon försöker verkligen. Som nu till exempel. Hon kämpar för hitta någonting att säga. Hon kommer varenda vecka, fast det tar henne över en timme att ta sig hit. Jag vet inte varför, men hon gör det. Varje vecka. Hon verkar inte förstå att hon inte har något här att göra. Trots all den där intelligensen så är hon märkligt omedveten om hur andra människor tänker. När det gäller henne måste man tala klarspråk. Högt och tydligt.

Hon har format sitt liv, precis som jag format mitt. Hennes har bättre form, antar jag. Hon är en klok människa. Det var hon som fick gå i skolan, fick utbildning. Förstå mig rätt, det var inte det att hon tog ifrån mig mina möjligheter. Nej, det var omständigheterna. Och mina egna beslut.

Jag har tänkt på min barndom idag. Under alla dessa år har jag egentligen inte gjort det. Jag hade ärren, men jag skaffade mig nya för att dölja de gamla. Han var ond människa, hennes far. Men när man är barn tänker man inte i såna termer. Dag efter dag, så bara accepterar man. Försöker leva med det. Solen lyste runt henne, man jag bodde i skuggan. Det finns växter som är naturligt skapta för skuggliv. I regnskogar, under ogenomträngliga lövverk, existerar liv som aldrig sett någon sol. Mitt problem var att jag hade sett den, känt den, antar jag. Bara flyktigt, men länge nog för att längta efter den. Jag ville vara där hon var. I solen.

”Har du ont?” frågar hon. Jag ler för mig själv. Ont och ont, tänker jag.

”Nej”, säger jag. ”Sånt hanterar de bra här. De sköter om min smärta.” Jag tycker synd om henne. Hon försöker så. Hon söker i sitt huvud efter något att säga. Hon stryker handflatorna över sina lår och suckar.

”Jag ska resa bort nästa månad”, säger hon. ”Till Frankrike. Med en kollega. Vi bestämde det för länge sedan.” Som om hon behövde ursäkta sig.

”Bra. Jättebra”, säger jag. Och jag menar det. Bra för mig, bra för henne. Jag vill inte ha henne här mot slutet.

Hon brukade resa mycket. Som en färggrann fjäril som bara stannade till för en kort minut innan den fladdrade vidare. Själv stod jag på marken och såg upp på hennes flykt. Precis som jag ligger här och ser upp på henne. Men jag vet inte vem som har det bäst. Hon har ingen ro. Det är som om hon bara är ett vingfladder hela hon.

”Minns du att du alltid tog mig med? Till och med när du gick ut med killar?” säger och lutar sig fram med händerna i kors över låren. ”Jämt, du tog mig med jämt.” Jag hör en ny intensitet i hennes röst nu. Hon vill ha någonting av mig. Men vad kan jag säga? Att detta att ha henne med betydde att en gnutta sol reflekterades på mig? Att jag behövde henne för det hon hade. Bara därför. Hemma gav hon mig inget ljus. Bara den där viskade frågan i nattmörkret. ”Kan jag göra något för dig?” Och så det sorgliga ljudet av hennes bara fötter.

”Äsch”, säger jag. ”Kanske någon enstaka gång, då.”

”Jämt”, säger hon och lutar sig närmare. ”Alltid! Du bar mig när jag blev trött. Tog mig med på bio.”

Hon fattar inte. Inte då, och inte nu.

Men sen är det den där bilden. Den där lilla flickan i rosa nattlinne. För liten för att förstå. Och ändå den där frågan.

”Du var så liten och så söt. Folk brukade slåss om att få hålla dig i handen”, säger jag och öppnar ögonen och ser på henne. ”Alla tycker om att vara i solen.”

”Men det var du som tog mig med. För att du ville ha mig med.” Hon stirrar på mig. ”För att jag var din lilla syster. Och för att du brydde dig om mig.”

Hon har dragit stolen närmare, och jag känner hennes andedräkt när hon lutar sig fram och skärskådar mitt ansikte. Det är inte obehagligt, men jag skulle hellre se att hon satte sig upp.  Jag kan se att hon är svettig, hon har inte tagit av sig jackan och rummet är varmt. Små svettpärlor syns ovanför överläppen. Det är ett åldrat ansikte. Hon är sextio, fortfarande snygg. Men jag ser att hon är gammal. Jag kan inte se någonting som förenar henne med den lilla flickan vid min säng.

Jag sluter ögonen igen. Jag känner att hon har lagt handen på sängen, nära mitt bröst. Jag försöker flytta mig litet, dra mig undan hennes hand. Och jag känner smärtan välla upp igen.

”Minns du den där sången som du brukade sjunga?” frågar jag. ”Someone to watch over me.”

Jag hör henne andas in och känner hur hon drar undan sin hand. Jag undrar vad hon tänker. Att min hjärna är påverkad också, kanske.

”Du brukade sjunga den när du kom uppför trapporna. Fantastisk akustik!” säger jag. ”Du försökte låta som Ella Fitzgerald. Minns du?”

”Ja…” säger hon sakta. ”Jag minns. Men jag har inte tänkt på det på evigheter. Det var den där våren när du flyttade. Allt blev annorlunda.”

”Skulle du sjunga den nu om jag bad dig?”

Hon reser sig och går fram till fönstret. Hon går stelt och knyckigt och för ett ögonblick ser det ut som om snubblar till innan hon når fram till fönstret. Hon tar tag i fönsterbrädan med båda händerna och sträcker på sig, fortfarande med ryggen mot mig. Byxorna hänger löst över baken. Hon måste ha gått ner i vikt.

Och så börjar hon sjunga:

There’s a somebody I’m longing to see:

I hope that he

Turns out to be

Someone who’ll watch over me…

Och jag vet att hon minns.