Elin Olofsson skriver om natten

Elin Olofsson skriver om Jämtland, eller nej hon skriver om människor i Jämtland och om Jämtland i människor. Jag har skrivit en text om min kärlek till (bland annat) hennes glesbygdsskildringar tidigare här på Kulturkollo. Efter Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är det i början av nästa år dags för bok nummer tre – Gånglåt som Elin beskriver såhär: ”[den] handlar om sångerskan Sonia ”Salida” Sallström, som åker till sitt barndomshem för att skriva en självbiografi. Med sig har hon sin assistent Harpan, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också dottern Jenny, som sneglar oroligt mot stugan vid berget. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt. Och precis som Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön utspelar den sig i Gärningsberg, en fiktiv ort som bär starka drag av Offerdal, den socken i Jämtland som jag är uppvuxen i.” Jag är väldigt nyfiken på Gånglåt eftersom jag är så förtjust i allt det där som händer i Gärningsberg. Det var också därför jag bad Elin skriva en text om skrivande här på Kulturkollo:

[hr]

Det är om natten texten flagnar. Det är då den släpper från underlaget och faller i stora sjok ner på golvet, smulas sönder och sprids som glitter från ett gammalt kalas i min lägenhet.

Åtminstone inbillar jag mig alltid det.

Det är då jag måste sätta mig upp i sängen fast jag borde sova, öppna datorn som står på nattduksbordet och läsa det jag skrivit på dagen.

Ibland är det bra, så bra som jag tyckte att det var när jag just skrivit det och firat med lunch och kanske en liten lakritsmaräng och ett dubbelavsnitt av The Hotel Inspector framåt eftermiddagen.

Ibland har natten rätt.

Det är skit.

Texten är klumpig och kladdig eller ännu värre: polerad och blank men blodlös.

Fast jag stryker aldrig om natten numera.

Jag har lärt mig att natten kan luras, den kan förvränga min blick där i mitt mörka sovrum, den kan ligga och trycka sig mot mig som en kelsjuk hundvalp men sedan ändå viska ”du är värdelös” i mitt öra istället för att slicka det.

Om jag alltid lyssnade på natten hade jag kunnat kasta hela romaner vid det här laget, men jag ska inte stryka bort den jag håller på med just nu.

Den ska bli av. Bli hel. Bli just den berättelse jag tänkt mig.

Alltså sätter jag datorn i viloläge igen, sluter ögonen, försöker sova.

Går igenom texten i huvudet istället, vandrar mellan scenerna ännu en gång och tänker på sångerskor med hesa röster, sex i en trång bil vid bergsfoten, björnhonor som rotar i gårdagens sopor och nykokt, glödhet hjortronsylt som måste fylla det slukhål saknaden efter en älskad människa utgör.

Tänker att det snart är morgon och då blir jag ju modigare med orden.

Då skriver jag igen och försöker på nytt.

Och så börjar allting om.

Ännu en modig dag vid skrivbordet, ännu en tvivlande natt, och så småningom, där någonstans långt bort i gryningen, ännu en bok.

Elin Olofsson

Bild: Elin Olofsson