Kulturkollo konfererar om Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

Tidigare idag recenserade Fanny Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, men vi är fler som läst, gillat och vill prata vidare.

Fanny: Det finns så himla mycket att diskutera om den här, men vet knappt var vi ska börja. Frankie själv är en speciell och handlingskraftig karaktär, hur feminismen strösslas ut i boken och språket – vi måste ju prata om Lockharts speciella ton och hur hon blandar humor och allvar. Så vi börjar väl helt enkelt med språket. Vad tänker ni?

Anna: För min del så var det den språkliga lekfullheten och Frankies kärlek till böcker och läsning som fullständigt knockade mig. Jag sköljdes med i de språkliga finurligheterna som fullkomligt sprutade ut ur sidorna emellanåt och det skapade ett alldeles särskilt sätt att . Språket gjorde att karaktären Frankie blev till något mer än bara den där tjejen som använder sin fenomenala förmåga till att sätta det traditionella campusets manliga medlemmar på plats.

Fanny: Ja, precis det är en lekfullhet som triggar igång språknörden i mig. Både Frankie och Cadence (Kanske är det allt du behöver veta) har en alldeles egen ton – inte minst humoristisk – som gör att de sticker ut.

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket. Frankie är så fenomenal på att genomskåda de här strukturerna med killklubbar och maktutövande och genom språket kan det synliggöras (och plockas ner på jorden) på ett väldigt effektivt sätt. Jag kan inte se att någon skulle kunna stå emot Frankie när man ser världen genom hennes ögon.

Johanna: jag är vanligtvis en person som drar åt mig öronen när språket i en bok hyllas. Jag har aldrig fattat varför folk bryr sig så mycket om språk i en bok. Men till och med jag tänker på och gillar språket i boken. Mest gillar jag att det pratas så mycket om språket och ord. Språket känns som en viktig del i både historien och i det som gör boken så bra.

Linda: Frankie är verkligen en riktigt härlig person att följa. Jag gillar hur vi redan från början vet att hon gjort något, att hon förändrats, men inte riktigt vad det handlar om. Just förändringen och utvecklingen gör henne trovärdig. Egentligen är det ju killarna som har makten, men porträtten av dem är inte alls lika komplexa. Kärleken Matthew är egentligen rätt så ointressant trots att han blir en biljett till innegänget, men kanske är det en förutsättning för att Frankie ska inse sin roll som flickvän snarare än individ?

Fanny: Intressant tanke Linda. Jag har inte tänkt så, men håller fullständigt med dig i det du säger. Hur tänker vi om miljön då? Vi bokbloggare har ju en tendens att gå igång på internat och skolskildringar. Varför kan man fråga sig.

Anna: Jag erkänner att jag är enormt förtjust i böcker som utspelar sig i den här typen av slutna miljöer. Det är östkusten, det är ett traditionsfyllt college och dessutom  höst och nytt läsår. Klassiska ingredienser för en riktigt bra ungdomsfilm – man kan undra om den här boken är på gång att filmatiseras?

Fanny: Både denna och Kanske är det allt… skulle kunna fungera som film. Nu blev jag ju tvungen att googla och enligt Lockhart själv: “There are no plans for any films.” Men vi kan väl hoppas på att sidan är dåligt uppdaterad?! Och ja, det är något speciellt med internat – oåtkomligheten och intrigerna blir så påtagliga.

Linda: Internat är utan tvekan en speciell miljö! Det andas 50-tal trots att det finns mobiler och internet. Att det är en begränsad miljö gör att det är lätt att skapa ett kammardrama. Ungdomar kommer inte därifrån och trots att de tänjer på gränserna kan de aldrig lämna helt.

Johanna: Det här med internat är så spännande, det är alltid som egna små universum och ofta väldigt slutna som tidigare nämnts. Så när vi får bekanta oss med dem via litteraturen är det som att glänta på en stängd dörr. I den här boken är det ett internat som tidigare bara var för pojkar och det märks och har stor betydelse för berättelsen.

Fanny: Vi har pratat lite om Frankie i början, men om vi backar lite och pratar om bokens feministiska budskap.

Helena: Jag blev så glad att jag nästan grät när jag läste den här boken, för att den lyckas vara feministisk utan att det känns påmålat eller konstlat. Frankie och författaren visar verkligen på självklarheten med feministiskt engagemang, och att det inte behöver vara så krångligt (man behöver ju inte gå till de ytterligheter Frankie gör, det räcker långt med att bli medveten och se det hon ser), eller så väldigt skrämmande.

Fanny: Ja, Lockhart låter Frankie kritisera och utmana strukturer snarare än individer, vilket är smart. Frankies röst och ton skapar en självklarhet, snarare än peka med stora handen och tala om för läsaren vad hen ska tycka och tänka. Smart av Lockhart!

Linda: Så himla bra med en feministisk bok som liksom smyger fram sitt budskap. Frågan är vad den unga läsaren säger? Är det någon som pratat med någon tonårsläsare om boken? Jag ska definitivt tipsa mina elever om Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och hoppas att den funkar även för dem.

Johanna: Jag gillar att samtidigt som Frankie känns som en feministisk förkämpe och som en ung kvinna som inget hellre vill än få en ung mans bekräftelse och på något vis vill vara honom underlägsen. Den balansen gör att jag ömsom hejar på Frankie och ömsom vill skaka lite vett i henne.

Vi som konfererat verkar ense om att boken var väldigt bra och väckte många tankar. Har du läst? Hur går dina tankar?