av 
Jag absolut älskar sol och värme. Det finns egentligen ingenting med värmen som jag inte gillar. Trots det kan det självklart gå till överdrift, som det gör i Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell. Boken utspelar sig under värmeböljan sommaren 1976 och det är inte bara det att vattenransonering råder och gräsmattor bränns sönder, det varma vädret lockar också fram en massa starka känslor. Nu är familjen Riordan inte de som talar om känslor. Visst verkar de ha skrikit och gapat en del, men mycket har de stängt inom sig och inte sällan har missuppfattningar vuxit till gigantiska problem.
Det hela inleds i mitten av juli 1976, då fadern Robert går för att köpa en tidning och inte kommer tillbaka. Hans fru Gretta ringer Michael Francis och Monica, två av de nu vuxna barnen som bor i närheten, men det tar tid innan hon lyckas få fram sitt budskap. Senare kontaktas också lillasystern Aoife, som befinner sig i New York och sökandet påbörjas.
Värmen i boken är inte bara bokstavlig, utan också bildlig. Jag tycker mycket om skildringen av en familj, som har en massa hemligheter, men behöver varandra trots allt.
