av Foto: Retha Ferguson, Natur & Kultur
Före detta läkarstudent, konstvetare, litteratur- och konstkritiker, krönikör på NYT, fotograf, universitetslärare i kreativt skrivande, aktiv twittrare och fejsbookare, författare och poesiälskare – det är Teju Cole det. Dessutom har han dubbelt medborgarskap i Nigeria och USA och det magiska med mannen är att han kan förmedla alla sina olika erfarenheter till mig som läser. Det är inspirerande!
Jag har i veckan läst kortromanen Varje dag är tjuvens dag. För mig är det de löst sammanhållna, ofta fragmentariska dagboksanteckningarna blandat med de längre essäliknande texterna det som lockar. Cole skriver om hur det är att komma tillbaka till en plats som han lämnat i all hast och att upptäcka och avslöja barndomens upplevelser i ljuset av av vuxenvärlden. Utifrån det privata i vardagslivet och reflektioner över det samhälle han möter skapar han en bitande vass bild över ett land där korruption är vardag och förekommer på alla nivåer. De stora tjuvarna kommer undan medan den lille pojken som stjäl för sin dagliga överlevnad bränns levande. Den bilden stannar för evig på näthinnan. Jag imponeras och inspireras av att Cole på ett så självklart sätt ger oss möjlighet att förstå att där finns inte bara en historia, vi behöver få höra många olika röster för att kunna få ett hum om vad som händer, varför det hände och hur man kan hantera händelserna.
I romanen Öppen stad vandrar läkaren Julius runt i New York och observerar samt reflekterar över staden, landet och tingen. Och sitt eget liv, konsten, musiken och vetenskapen, mer om den har jag skrivit i samband med att jag var och lyssnade på Cole på Stockholm Literature. Det är befriande att läsa den här sortens texter som ger nya perspektiv, väver in kunskap som berikar berättelserna och som tänjer på romanens form. Han predikar faran av ett enda sätt att skriva, han utmanar de givna formerna och han hör till den nya generationens afrikanska författare som når ut till oss läsare. I samma andetag tänker jag på Alain Mabanckou, Leonora Miano och Chimamanda Ngozi Adichie förstås. Hennes TED-talk kan man höra hur många gånger som helst:
