av Första boken i serien Korpringarna av norska Siri Pettersen heter Odinsbarn. Här är det ovanligt nog människorna som är varelser från myter och sagor och som nog inte finns på riktigt. Hirka får när hon är femton år reda på att hon inte är av ymsätt som alla andra, att den där svansen hon har saknat i hela sitt liv inte blev avbiten av vargar som hon alltid har trott. Att hon är en mennskr, ett odinsbarn. Och att hon bara genom att finnas till utgör en fara för alla andra.
Kulturkollos Lotta brukar vanligen inte läsa fantasy, men har nyligen kommit fram till att hon nog gillar ”fantasy light” ändå. Kulturkollos Carolina försvinner ofta och gärna iväg till andra världar via fantasyböcker – ju tjockare desto bättre. Nu har bägge läst Odinsbarn – vad tyckte de om den?
(Eftersom det nedan pratas rätt friskt om handlingen i boken utfärdas härmed en spoilervarning!)
Carolina: När jag i förväg läste om den här boken så var mitt intryck att rädslan för det okända, och främlingsfientlighet, skulle vara nästan som det bärande temat i boken. Men nu när jag läst håller jag inte med. Visst är folk (det vill säga ymsättlingarna) rädda för Hirka när de får veta att hon är ett odinsbarn. Men jag tycker mer det är rädsla som i ”va? finns det odinsbarn? finns alla de andra sakerna i sagorna också då?” Plus att de från samma sagor och sånger har fått lära sig att odinsbarn bär med sig en livsfarlig sjukdom, ”rötan”. Inte konstigt de är rädda? Men att få detta till främlingsfientlighet tycker jag själv är ett långt kast. Vad tycker du?
Lotta: En sak som imponerar på mig, och som säkert är anledningen till att jag som inte gillar fantasy gillar boken, är att världen känns så “vanlig”. De här figurerna i boken är inte människor, men de är så mänskliga. Bara att de har svans, vilket jag sällan egentligen tänkte på förrän i vissa uppenbara situationer när svansen kom på tal. Och ändå är svans/inte svans nästan det viktigaste i hela boken. Det är det som utmärker dig, som skiljer ut dig från andra. Och det kan jag koppla till vår vanliga verklighet och vårt samhälle med rädsla inför det som är annorlunda. Egentligen är vi allihopa likadana (eller lika olika), oavsett vilka yttre (eller inre) attribut som skiljer oss från mängden. Kanske boken berör rädslan för det annorlunda mer än ren främlingsfientlighet.
Carolina: Även om jag nu inte gick igång på rädslan för det okända fanns det andra saker jag funderade över i boken. Det här med religionen och dess trygghet för många till exempel. Eller hur traditioner kan vara alltför tvingande. Att det inte finns fler som ifrågasätter samhället, tron och dem som styr? Vilka funderingar hade du?
Lotta: Ja precis så. Tänk att komma in i ett religiöst samhälle och faktiskt bevisa för det folket att det inte finns någon gud? Vad skulle det leda till? Tanken svindlar. Ingen skulle direkt rycka på axlarna och bara säga jaha, utan det skulle kasta om hela deras världsbild och allt de någonsin trodde var sant. En del skulle bli ilskna, en del lättade, andra vägra tro på bevisen. Tänk om fler gjorde som Rime, gick emot tro och traditioner och gjorde ”det rätta”.
Carolina: Rime och hans ifrågasättande av samhället – honom gillar jag! Och Hirkas kunskaper imponerar, plus att hon verkar duktig på att munhuggas även med okända personer. En annan karaktär jag gillar mycket, och som jag gott tycker kunde fått ta större plats är Hirkas styvfar: Thorrald. Att han vågar ta hand om Hirka! Att han kämpar sig vidare trots att hans ben är förstörda! Vilken kämpe det verkar vara, vilken styrka och så dessutom väldigt kunnig i örter och helande. Jag gillar!
Lotta: Hirka påminner mig om Ronja Rövardotter, orädd, naturbarn. Kanske förresten lite Birk över Rime också, hur de tävlat mot varandra sedan barnsben, för att vinna märken, och hur han räddar hennes liv flera gånger. Och Thorrald ja. Den uppoffring han gör för hennes skull… så onödigt och så sorgligt. Håller med om att han skulle fått större plats i handlingen.
Carolina: Jag blev under läsningen lite irriterad på alla de partierna där Hirka och/eller Rime reser/flyr någonstans, för att sedan strax ändra sig och resa/fly tillbaka. Hit och dit och väldigt hattigt. Varför ska Hirka äntligen ta sig till Korphem under stora umbäranden när hon ändå där efter någon dag eller så bestämmer sig för att trots allt ta sig till Manfall och genomgå Riten? Thorrvalds död känns direkt meningslös…
Lotta: Flykt och resande störde jag mig inte på. (Jag är ju präglad av Isfolket och Outlanderserien där de reser och flyr och har sig hela tiden). Men det kändes inte direkt som att det var stora avstånd mellan de olika platserna de flydde till. Plötsligt här – och sen där, utan att det verkade ha varit särskilt svårt eller tidsödande att ta sig fram.
Carolina: Det jag gillar bäst i boken är olika scener här och där, som när Hirka sitter i fängelset och grannfången (vem är han?) spelar dockteater för henne. Eller då när Hirka hittar den där fantastiska tehandeln i Manfall och hjälper ägaren där – åh, det tar slut alldeles för fort. Jag hade så gärna velat besöka den där tehandeln/serveringen! Det jag inte tyckte om med boken var dess längd, och de många saker som antyds men som jag inte tycker får något avslut. Kanske blir det klarare i nästa bok, men när jag stängde den här boken var jag rätt irriterad på alla lösa trådar.
Lotta: Mannen med dockteatern kommer nog tillbaka igen! Jag fastnade för scenen med Rime och Tein i närkamp, och Eirik. Jag tror inte att Rime och Tein kämpat för sista gången. Jag gillar hela samspelet mellan Hirka och Rime, hur de turas om att vara starka, att vara den som har tro och hopp. När en av dem är nere för räkning, svag, så lyckas den andre peppa och hjälpa. När Hirka har en död mans svans och bryter ihop, och när Rimes gnista slocknat efter att sanningen uppdagats, är två favoritscener där de turas om att lyfta varandra.
Lotta: Vi måste också nämna det fantastiska omslaget, designat av författaren själv. Hur lockande och skrämmande är det inte? Äckligt och underbart på samma gång. Jag är stormförtjust.
Nu ser vi fram emot nästa del i trilogin, som på norska kommer att heta Råta. Kommer mannen med dockteatern igen? Och kan Rime och Tein hålla sig ifrån att slåss? Och Hirka…vad händer nu??
Både Lotta och Carolina har skrivit recensioner om Odinsbarn på sina egna bokbloggar.
Här är Lottas, och här är Carolinas.
[box type=”tick” icon=”none”]
Titel: Odinsbarn
Serie: Korpringarna #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2015
Finns på Bokus och Adlibris.
[/box]
Bild: detalj från omslaget till Odinsbarn.
