Kulturkollo möter Annika Norlin

De senaste veckorna har jag lyssnat på Säkert! i bilen. Ibland är det livsfarligt, som när jag sjunger med i Vi kommer att dö samtidigt, högt, högt, högt och kör snabbare, snabbare och snabbare … Eller när jag nästan börjar gråta för att Isarna är så fin, något jag inte är ensam om. Låten, eller texten, röstades fram som 2000-talets bästa musiklyrik i Babels och PSL:s omröstning 2013. Över 300 låttexter nominerades, en jury valde ut sex stycken och sedan vann alltså texten av Annika Norlin. Så här beskrevs Isarna:

Med originella ordvändningar och oväntade språkliga konstruktioner sammanförs barndom och vuxenhet, och den lilla världen kontrasteras mot den stora. Orosmättad refrängrad som öppnar upp för läsarens/lyssnarens egna tolkningar.

I år firar Annika Norlin tio år som artist och ger samtidigt ut sina samlade texter i bokform på Teg Publishing. Kulturkollo kontaktade henne för att ställa frågor om musik, texter och skönlitteratur.

Du har fått stor uppmärksamhet för dina fantastiska texter. Är det de du skapar först, eller musiken?

Det går inte riktigt att säga. De växer fram stegvis. Ofta har jag en rad som får en melodi, sedan bygger jag ut melodin och skriver vidare på texten efter det. Eller tvärtom. Det går liksom inte att skriva det ena utan det andra. Jag brukar jämföra det med att göra film. Man måste veta hur linsen ser ut innan man kan berätta historien, och det är först när man har koll på historien som man kan välja lins.

Vilken funktion har textskrivandet i ditt liv? Hur mycket är självbiografiskt?

Jag har alltid skrivit så mycket att det inte går att separera från livet i allmänhet. Det brukar ju alltid finnas folk som tycker det är enormt viktigt med det personliga mötet i olika sammanhang, ”gå ifrån datorn och sitt öga mot öga mot folk”, men jag har alltid tyckt att jag kommunicerar bättre i text än i tal. Jag tänker i text, och jag känner genom texten. Om någon skulle behandla mig dåligt är inte jag typen som kommer med en snappy comeback på en gång, jag säger ”ok”, går hem, börjar skriva, kommer på vad jag tycker, och sedan kan jag träffas öga mot öga och skälla ut den jäveln.

Hur mycket är självbiografiskt – tja, typ hälften. Ganska sällan detaljerna, men oftast känslorna. Jag vet hur det har varit att vara i en viss känsla och sedan häller jag på lite människor och platser på det. Överlag är det lite märkligt att man förväntar sig att all popmusik är självbiografisk, ingen utgår från att romaner eller opera eller en tv-serie är helt självupplevd, fast jag gör ju själv samma grej när jag lyssnar på musik och blir asförvånad när grejer är påhittade.

Hur skiljer sig skrivprocessen mellan Hello Saferide och Säkert? Är det någon skillnad mellan att skriva på engelska och svenska?

Den skiljer sig inte så mycket åt längre. På mina första två skivor var skillnaden jättestor. Min debutskiva – Introducing: Hello Saferide – utgick ganska mycket från enstaka meningar jag gillade, roliga tvister i berättelsen och sedan la jag på en melodi på det. När jag gjorde första Säkert! började jag med melodin och skalade bort så mycket text och darlings som möjligt. Skillnaden skulle kunna beskrivas som att befinna sig i en amerikansk collegeserie och dölja sorg med humor, eller att sitta på ett torg i norra Sverige och vara förbannad.

Senare har jag tänkt mycket på det där, att språket gjorde att jag anpassade mig så mycket åt respektive håll. Jag började tänka på att språket i sig på vissa sätt alltid ÄR historien man berättar. Det här är lite svårt att förklara men varje ord man väljer har ju en innebörd. ”I love you” landar ju exempelvis mycket lättsammare än ”Jag älskar dig”. Tycker jag. Så jag gjorde ett experiment där jag översatte lite Säkert!-låtar direkt till engelska, så att resultatet blev någon slags blandning. Att vara svensk på engelska. Sedan dess har projekten fått nån slags gemensam grund, jag sitter på torget och är förbannad i collegekläder.

Nu har dina samlade texter kommit ut i bokform med den passande titeln Texter, hur känns det att bara läsa dem? Blir musiktexter dikter då de publiceras i tryckt form? Kommer vi att få läsa någon ren diktsamling av dig?

Tanken är först och främst att boken ska tjäna som ett alternativ till skivkonvolut, själv har jag inte köpt en cd-skiva sedan Dackefejden. Jag tycker att vissa texter funkar i sig själva, men andra blir helt meningslösa, poängen ligger i spänningen mellan text och musik.

Jag är inte emot tanken att skriva poesi, men ser inte heller någon poäng i det. Jag tycker oftast det är mycket tråkigare att skriva om jag inte får skriva både text och musik.

Var får du din inspiration ifrån? Har du någon musikalisk eller språklig förebild?

Allt möjligt. Folk på stan som säger nånting. Saker jag läser eller ser. Allt som sätter igång hjärnan. Nåt som verkligen får igång mig är när jag märker en osynlig gräns nånstans, när jag märker att nåt blir obekvämt eller ocoolt. Då måste jag gå dit och försöka hitta ett sätt att flytta gränsen. Ingen märker ju det här utom jag! men för mig är det viktigt, det är nån slags problemlösning antar jag.

Jag har inga direkta förebilder. Om jag ska förklara tror jag att jag ser skrivandet som en handling och inte som ett verk. Jag är ute efter att testa, möjligen trösta, inte göra folk imponerade. När nån har gjort nåt great sitter jag inte och andas högtidligt över dess storhet utan jag blir mer glad, som att jag har fått en stafettpinne. Jag kan bli ganska inspirerad av komikern Louis CK till exempel. Han gjorde ett avsnitt av sin komediserie Louie som var sjukt märkligt, han åkte typ till ett krigsdrabbat område och råkade få med sig en liten kyckling, i slutet förde kycklingen samman två stridande sidor. Man fattade ingenting, han brukar vara i New York och skämta om att ligga. Men i sista rutan stod det: ”Det här är gjort efter en historia som min sexåriga dotter hittat på” eller nåt liknande. Det kändes som att han hade öppnat en dörr som jag inte hade sett förut, ett sätt att tänka.

Är texterna eller musiken viktigast för dig då du själv lyssnar på musik?

Jag tycker sällan att man kan separera dem. Men man kan säga att texterna är ett staket som är omöjligt att ta sig förbi. Bara om dom är ok kan jag njuta av musiken. Då menar jag inte ok som att dom måste vara fulländade, utan att jag vill känna att dom passar ihop med musiken, eller att dom kommer någonstans ifrån, eller ska någonstans.

Vilka är dina favoriter bland dina egna texter?

Det går inte riktigt att säga. Men dom jag känner mest för är dom som handlar mest om mig själv. En låt som heter ”I forgot about songs” från nya skivan The Fox The Hunter And Hello Saferide och en Säkert!-låt som heter ”Influensa” till exempel, dom kan vara direkt plågsamma att höra på.

Dina texter kallas för ”små noveller” och du har också skrivit novellen ”Balthoran”, som du kom på andra plats med i en novelltävling. Blir det mer skönlitteratur?

Samma sak där – jag är inte emot det, men jag ser ingen poäng i det.

Ord och inga visor där från Annika Norlin. Musik och text i kombination är helt klart hennes grej. Kanske behöver vi inte fundera så mycket över vad en låttext är och vad den vill säga. Om den är en dikt eller ord till musik. Något som kan fungera självständigt, eller ord som är beroende av musiken för att bli levande.

Mina elever i Svenska 3, kursen som logiskt nog är den de läser sitt tredje gymnasieår, fick analysera en dikt förra veckan. Medvetet valde jag en låttext, för att senare kunna argumentera mot att dikter måste vara krångliga och svåra. Jag valde Det här är vad dom säger av Säkert! och i den ena klassen berättade jag från början att det var en sångtext, medan jag i den andra inte avslöjade det förrän analysen av texten var färdig. De som från början visste att det var en låt de läste blev störda av det och försökte hitta på en melodi, de hittade också färre stilfigurer än de som trodde att det var en dikt de läste. När de fick höra att det var en sångtext de läst blev några nästan provocerade, medan andra tyckte att det var kul.

Vad jag vill säga med det? Inte mer än att våra förväntningar styr och att jag själv tycker att en och samma text kan funka på olika sätt.

foto: Elinor Wermeling