Skuggan av ett liv – Hilary Mantels memoar

”Det här är eran dotter Ilary som talar, och det är hennes bok.”

Så avslutar Dame Hilary Mantel sin memoarbok Skuggan av ett liv och som hon talar! Tilltalet är direkt och helt omöjligt att värja sig från. Jag befann mig i någons slags lycklig Hilarykoma under stor del av läsningen; formuleringskonsten, lekfullheten och klokskapen om människans natur bara strömmar ut från sidorna. För oss läsare i Sverige så är Hilary Mantel mest känd för sina två Man-Bookerprisvinnande romaner om Tudortidens England. I Wolf Hall och Bär in de döda levandegör hon historiska skeenden på ett sätt som aldrig skådats förr och i Skuggan av ett liv skriver hon en memoar på ett vis som jag tidigare aldrig läst. Möjligen, möjligen kan jag jämföra med Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Det som förenar de båda brittiskornas texter är de noggranna ordvalen, de nakna och ärliga minnesbilderna från livet som binds samman av nutida reflektioner  och kärleken till böcker och skrivande. Mantel skriver:

”Jag krävde böcker som vampyrer krävde blod. Pappa Henry tog mig med till Hadfields bibliotek, där fanns en hylla med barnböcker som jag plöjt framlänges och baklänges. Jag hade läst böckerna så häftigt att när jag lämnade tillbaka dem var trycket blekt och grått av utmattning, och jag tänkte att en dag skulle bibliotekarien märka att jag tömt dem på kraft och riva mitt lånekort.”

Hilary Mantel är i sin bok både privat och universell och det är en av anledningarna att jag andlöst läser vidare. Jag förundras över den lilla troende flickan som växer upp i en kaotisk familj, jag känner med den truliga och udda tonåringen som har svårt att hitta sin plats i klosterskolan och jag gråter med den unga kvinnan som lider så av endomitrios att hon anses psykiskt sjuk och steriliseras vid 27 års ålder. Trots allt detta så vet hon att hon måste skriva, hon beskriver hur hennes studier i juridik förstör hennens stil, gör den försiktig och vag. Hon arbetar med sin första roman, skriver om och om igen. Hon vet att skrivandets hantverk är det svåraste och hon vet hur det ska gå till:

Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, 
sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din lä­sare 
för att vara åtminstone lika smart som du, och sluta vara
så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll att
koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad
Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera
dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje
sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop
dina taffliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det
sedan med så mycket kraft och klarhet du kan. Ät kött. Drick
blod. Glöm ditt sociala liv och tro inte att du kan ha vänner.
Stig upp under nattens tysta timmar och stick dig i fingertopparna,
använd blodet som bläck; det ska nog råda bot på din
raljans!

Men lyder jag mina egna råd? Inte det minsta.

4 februari kommer Hilary Mantel till Sverige och hon ska samtala med Johanna Koljonen på Stockholms stadsteater. Sällan har jag velat se ett författarsamtal så gärna. Hoppas hoppas att de filmar och lägger ut på hemsidan. Jag har fått svar på twitter att de funderar på det. Håll alla tummar att det går i lås och jag är innerligt avundsjuk på er som ska gå, och på er som har Mantels böcker kvar att upptäcka.

Provläs

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Skuggan av ett liv
Författare: Hilary Mantel
Förlag: Weyler
Utgivningsår: 2014
Originaltitel: Giving Up the Ghost
Översättning: Marianne Mattsson[/box]