Bricken och alla de andra

Jag kan egentligen inte förklara varför jag aldrig läst Vibeke Olssons serie om Bricken tidigare. Jag nöjer mig med att glädjas åt att jag nu äntligen hittat henne.

Sågverksungen innehåller allt jag önskar mig av en bok – skitighet, misär, fattigdom och en värmande gemenskap i en familj. Och familjen är det allra finaste bland allt det fina med Sågverksungen. Att få sitta med i det där köket och höra dem prata med varandra är en verklig ynnest.

Jag tycker också om skildringen av allt det komplexa, klasskrankor och strejker och herrskap och tjänstefolk – ingenting är så enkelt som vi gärna vill tro och hoppas. Och så är det väldigt sorgligt alla de gånger jag verkligen känner dem i mig, när deras känslor är de jag också känt. När döden kommer så nära och de är rädda för att förlora sina barn, då är tiden väldigt liten och oviktig mellan oss, då kunde det ha varit jag.

Jag tycker mycket om historia (nästa vecka ska jag berätta mer om hur mycket) och jag läser historiska romaner för att få känna – tiden men framförallt människorna och att de är som jag. Bricken är inte ensam i mitt hjärta. Där finns också Sally och Ellen från Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd som vi just nu läser tillsammans på Kulturkollo läser. Där finns alla de utsatta barnen som offras för det större, för målet, som de i Alexandra Coehlo Ahndorils Mäster. Boken om August Palm där mäster själv förstås offrar mycket för sin övertygelse, men hustrun och framförallt barnen offrar mer, allt. De barnens utsatthet skär än mer i hjärtat än Brickens eftersom hon ändå har föräldrarnas kärlek omkring sig. Men den kan gå förlorad, föräldrar orkar inte alltid rädda sina barn, hur mycket de än vill. Det kan vi fråga Brickens mor och far om också.

Jag kan omöjligen läsa skildringar av svensk historia, klasskamp och armod utan att luta mig mot Per Anders Fogelströms Stad-serie. Bricken skulle ha kunnat bo där, hos Hennings eller i alla fall i närheten av Emelie. Är det möjligt att skriva och läsa svensk historia utan att minnas Fogelström? Han har ju med sina barn och sina ”städer” dessutom varit inne och tassat i varje århundrade…

Och så Brickens duktighet, arbetsviljan som kommer ur klass och erfarenhet hos någon så liten. Det får mig att tänka på den lille pojken Thomas Cromwell och vad hans början gjorde med honom i Wolf Hall och För in de döda. I klassursprunget och klassresan ligger förklaringen till allt i sagan om Cromwells uppgång och fall. Däri ligger hans noggrannhet, hans styrka och kamp, däri ligger adelns ilska och avundsjuka. Däri ligger vägen till tronens sida och vägen ner därifrån. Aldrig har jag läst en så komplex och bra skildring av klass.

Den Cromwellska duktigheten och vart den leder honom säger mig också att Bricken kan gå hur långt som helst, eller i alla fall nästan. Där Cromwells berättelse är ett unikum är Bricken-sagan den om mångas liv och verklighet. Men Bricken kommer att få det bättre, jag tror att hon kommer kunna sätta mat på bordet åt barnen. Jag tror på ett gott liv för Bricken, om än arbetsamt. Jag hoppas. Och läser vidare i serien.