Juan Gabriel Vásquez

Jag är ingen stor läsare av Sydamerikansk litteratur, men kanske kan jag inspireras att läsa något av Juan Gabriel Vásquez. Så funkar författarlyssning för mig, jag blir i princip alltid sugen på att läsa något av den jag lyssnar till.

Juan Gabriel Vásquez är från Colombia och aktuell med Ljudet av sådant som faller, en bok om drogbaroner under 80-talet. Låter på pappret inte alls som en Linda-bok, men låt oss se vad det här samtalet mellan författaren och Lena Andersson kan ge.

Yukiko Duke beskriver Ljudet av sådant som faller, som en bok som griper tag. En bok om rädslan efter en attack som huvudpersonen utsätts för. Han faller samman, precis som landet Colombia.

Lena Andersson talar om den komplexa berättarstilen och ber oss att läsa om bokens första del, efter vi läst ut den. Hon säger när, inte om vi läser den. Första frågan blir om det är realism eller symbolism? Vásquez talar om hur en bra bok förvandlar det som händer en person i en speciell situation, till något som talar till alla människor. Han vill göra en personlig berättelse till något som kan tala till människor jorden runt.

Ljudet av sådant som faller är skriven i första person, men är inte självupplevd. Vásquez startade med en person i en problematisk situation och skrev utifrån det. Det personliga är dock att han skriver om sin generation, de som föddes i början av 70-talet när kriget mot droger inleds och komplicerar världen. Smuggling inleds och utvecklas till stora karteller med enorm makt. Hur påverkade detta generationen som föddes i ett fredligt land, till en land i krig?

Tyvärr framstår Lena Andersson som nervös och har ibland svårt att få fram det hon vill säga. Vásquez försöker svara på frågor, som inte är speciellt enkla att svara på och samtalet flyter inte så bra. Och visst är det svårt att tala om en bok, som kanske alla inte har läst och det är en konst att göra det. Jag tycker inte att Andersson lyckas tyvärr, men Vásquez är tålmodig och trevlig att lyssna på. Det är bäst när han får tala själv, utan frågor, som bara gör att samtalet stannar upp. Andersson tar sig mot slutet ska sägas, så kanske handlar det helt enkelt om nerver och nervös får man vara. Gott så.

Vásquez berättar om hur hans små pusselbitar, ofta verkliga händelser, som sedan fogas samman till en bok. Det tog tio år att samla ihop trådarna till Ljudet av sådant som faller. Två flygplansolyckor, en 1995 och en 1938 spelade en stor roll för hans idé och de finns med i boken. Däremot finns inte historien om en flicka som föräldrar ersatte en död flicka med.
Vásquez talar också om hur piloter först var hjältar och senare en del av drogsmugglingen, som blev en symbol för förändringen i hans land.

Droghandeln har förstört många liv i Colombia, inte bara de direkt inblandade, utan för andra, ibland osynliga orsaker som Vásquez nu ville undersöka i sin bok. Det handlar inte bara om presidentkandidater som dödas, eller byggnader som förstörs, utan om det som inte uppmärksammats. Flickan Maya, som har en pappa som fängslas för att ha smugglat droger, får symbolisera det. Hon tror länge att hennes far varit pilot och störtat i havet, när han egentligen satt i fängelse och hon är långt ifrån ensam. Vásquez försöker undersöka och förklara hur det påverkar synen på världen. Andersson frågor om huvudpersonens val att smuggla droger och om det hade gått att göra ett annat val? Vásquez har läst mycket om det och insett att det vid vissa tider och vissa delar av Colombia nästan var omöjligt att undvika att bli en del av industrin. Att moralen var långt borta och det omoraliska så självklart. Att respektera lagen var för de dumma.

Vásquez har fått kritik för att kritisera USA och ta ifrån Colombia ansvaret för hur drogindustrin påverkade landet, men det är inte hans syfte. Han vill undersöka det som ännu inte berättats. Det är friheten som författare av skönlitteratur, menar han, att det inte behövs mer än lite fakta, några fotnoter, för att kunna bygga en historia. Men visst har han ett ansvar mot historien och mot sig själv för den delen.

Andersson återgår till frågan om varför Vásquez valt att skriva i första person och vad som var fördelen med det. Vásquez berättar att han började skriva om piloten i tredje person. Hundra sidor skrev han, i ett och ett halvt år, men sedan kände han att han inte kunde engagera sig och lära känna sin karaktär i tredje person. Så huvudpersonen blev en person som liknade honom själv, en som är i samma ålder, som möter någon annan som berättar sin historia. Inspirerad av The Great Gatsby i upplägget och det faktum att andras historier ger dig kunskap om dig själv.

Lite mot min vilja blir jag nyfiken på Ljudet av sådant som faller. Jag tror att jag skulle få stiga in i en värld som jag aldrig mött och att det skulle vara lärorikt. Jag måste testa att läsa några sidor, för att se hur språket är.

Har du läst Ljuder av sådant som faller?