Mitt litterära Afrika

Det finns länder jag aldrig besökt, men som ändå känns bekanta. Ett av dessa länder är Nigeria. Det började med En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, där Biafra blev levande. Landet som tidigare bara förknippats med svältande barn fick en historia och jag lärde mig vilka igbo-folket var. Sällan har en bok gett mig en sådan aha-upplevelse. Självklart var jag tvungen att få veta mer och då stiftade jag bekantskap med Chinua Achebe och hans klassiker Allt går sönder, där han berättar om hur igbo-folkets liv förändras drastiskt då de första vita människorna kommer till deras land och sedermera tar över. Hur en kultur går sönder, hur makten förskjuts och hur ett samhälle förändras från grunden. Nu vill jag också läsa nyutgivna Inte längre hemma, som ger ännu en pusselbit att lägga till mitt än så länge mycket ofullständiga pussel över Nigeria och landets historia.

Chimamanda Ngozi Adichies debut Lila hibiskus utspelar sig i ett Nigeria där kristendomen är stark och i novellsamlingen Det där som nästan kväver dig får både kristna och muslimer komma till tals. Vi får också träffa nigerianer i exil och deras berättelse fortsätter i Americanah. Tillsammans ger de mig en känsla av att i alla fall börja förstå livet i Nigeria och hur det är att ha bott där, men lämnat.

De senaste åren har fler röster från Afrika fått lov att höras. Inte sällan är det författare som inte längre bor i världsdelen som skriver. Jag har bland annat fått följa med Taiye Selasi till Ghana,Véronique Tadjo till Elfenbenskusten och Abdellah Taïa till Marocko. Just nu är jag mest sugen på att göra ett litterär resa till Zimbabwe. När jag var i Kenya i december 1998 beskrevs Zimbabwe som det ideala landet. Stabilt, fredligt, vackert  och inte minst ett fantastiskt land att turista i. Sedan dess har det hänt en hel del och jag vill att NoViolet Bulawayo, Petina Gappah och Irene Sabatini tar med mig dit och berättar landets historia för mig.

Jag inbillar mig inte att skönlitteratur är detsamma som sakprosa. Att det som står i dessa böcker är sant. Men skönlitteratur gör något som sakprosa sällan gör, nämligen levandegör historien. Kanske är det därför jag ofta föredrar romaner framför fakta.

Photo by Maksim Shutov on Unsplash