av 
Siri Hustvedt samtalar med Ingrid Elam om sin nya roman Den lysande världen. Hon berättar om sin huvudperson Harriet/Harry som är kvinna men som gömmer sig bakom tre manliga alias. Hennes kroppshydda är stor och hon kan uppfattas både som mycket kvinnlig och ett monster och Hustvedt har medvetet velat utmana könsrollerna också med utseendet av sin huvudperson. Strukturen på boken är sådan att en redaktör presenterar och binder ihop alla de olika texterna som skapar bilden av Harriet. Hon själv kommer till tals via sin dagbok; vänner, släktingar och andra ringar in henne och förtydligar och förstorar bilden av henne som i ett teleskop.
Harry är konstnär men hon har aldrig riktigt lyckats att nå framgång. Några runt omkring henne tror nog att hennes utställningar egentligen kom till stånd enbart för att hennes avlidne make var konsthandlare. För att kunna nå ut till sin publik skapar hon tre alias som ställer ut hennes bilder och skulpturer. Genom att välja män i olika åldrar, olika hudfärg och olika sexuell läggning vill Harry undersöka om konsten uppfattas olika beroende på konstnärens kön, etnicitet och sexualitet. Siri menar att vi genom våra förväntningar skapar det vi ser och uppfattar och den här romanen är därför fragmentarisk så att läsaren ska kunna lägga ett eget pussel. Hon använder redaktörens röst som en kommentator, den inkluderar fotnoter. Hon ville inkludera forskarens syn på och peka på Harrys känslosamma och vilda skildringar i kontrast mot det torra akademiska. Det blir en lekfull och humoristisk twist på boken som Siri själv uppskattade mycket att skriva.
Romanen ger flera kängor mot kritiker i stort och konstkritiker i synnerhet och Elam konstaterar att den gör att man som kritiker nyktrar till en smula och börjar fundera över hur man egentligen uttrycker sig. Boken har också mycket att lära oss om konsthistoria. Konsten diskuteras ingående och Siri blir överraskad över att höra att Niki de Saint Phalles skulptur Hon, som finns på moderna i Stockholm, påminner om Harriets skulptur. Siri menar att just så fungerar konsten, den nästlar sin in omedvetet och påverkar utan att man egentligen är medveten om det.
[quote]People know more and more about less and less.[/quote]
I dagens samhälle tycks det som att många kan mycket om lite och det kan skapa ensamhet. Siri är intresserad av att gå in i saker på ett djupt och genomarbetat sätt och en av frågorna som hon ständigt återkommer till är den kring identitet. Hur blir vi de som vi är? är en av de frågor som intresserar Siri, hon menar identitet absolut skapas genom andras syn på oss och hur vi uppfattar andras syn på oss själva. Identitet är en social konstruktion och hur det går till kan man återkomma till igen och igen.
Harriet/Harry har en sagolik förhoppning om att allt ska sluta lyckligt. Hon vill bli sedd och uppmärksammad och det gör att hon får blinda fläckar. Hon har områden där hon inte alls kan analysera och uppfatta vad som sker och i andra situationer är hon både lyhörd och kapabel. Det som förenar Harry och Siri är kärleken till läsandet. Siri berättar att det blev nästan som att ha multipla personligheter när boken skulle skrivas, det var både roligt och intressant och hon blev särskilt förtjust i Bruno. Han är en snäll och sårbar man som också framställs som en riktig sexist. I konstnärskapet kan man resa in i andra människors psyke och det är ett spännande sätt att skriva, menar Siri.
Kan man då skilja på kropp och själ när man ska skapa? Siri berättar om hennes egna upplevelser av olika fenomen som man tolkar på olika sätt beroende på när i livet de uppkommer. Ännu en gång påpekar hon att sammanhanget har betydelse. I hennes eget fall har hon läst mycket Kirkegaard och hans texter finns med i allt det hon gör. Hon tänker på skrivandet av den här romanen som en gammaldags tubkikare som fälls ut och sakta avslöjar mer och mer om kvinnan som blev kejsarinna över sin egna fantasivärld.
Det är konsten som räknas. Det är konstverket som är beständigt.
