av 
Jag gillar en riktigt god berättare, en person som med integritet och humor kan förmedla kärlek till böcker och skrivande. Just en sån är Hanne-Vibeke. Hennes senaste roman skrev jag om här på kulturkollo i onsdags: Knud, den store.
Knud, den store är namnet på romanen och Hanne-Vibekes far Knuds bakgrund var påver och totalt omodern. Knud blev som den fula ankungen i jordbruksmiljön. Knud var inte en särdeles fysisk person, han var en man med ett stort huvud och en liten kropp … Han växte upp i en miljö där jantelagen var stark: Tro inte att du ska bli något! Drömmarna levde och Knud läste och tecknade, han ville erövra världen likt Pelle i Pelle Erövraren. Han lyckades ta studenten och möter likt en karaktär i en HC Andersen-saga sin prinsessa, Kirsten. Hon var från en annan socialklass och han gifte sig in i den övre medelklassen. Han lämnade sin barndomsmiljö bakom, han ska nå stjärnorna. Han hade stora krav på sig själv och arbetade mycket målmedvetet och han slog igenom med dunder och brak 1962.
Knud är en estet och han är hela sitt liv snabb på att imitera för att smälta in. Det blir ett Mad Men-liknande liv med flotta fester och gruppen av författare som han kom att tillhöra blir som ikoner för hela modernismen. När revolutionen mot auktoriteter dyker upp i slutet av 60-talet hänger han inte längre med i det som är aktuellt. Han får skrivkramp och fastnar i ett missbruk. Trots det är han fortsatt optimist, han tror han ska skriva en roman. En stor och grandios roman.
Det här är en bok om ett samhälle som förändras, patriarkatet som förlorar sin makt och kvinnorna tar allt större plats och den beskriver på det sättet ett historiskt förlopp. Hanne-Vibeke berättar om att skrivandet av romanen var ett sätt att lära känna sin far, han var distanserad i hennes barndom och ungdom. Hon startade ett stort researcharbete där hon läste alla hans verk, intervjuade hans vänner och bekanta och det skapade en stor respekt för honom. Hon känner för honom, förstår hans liv på ett helt annat sätt än tidigare.
Hon ville inte skriva en biografi, som författare så kunde hon se att det fanns en fantastiskt bra historia i stoffet. Det skulle vara en roman som beskrev hans öde, det är en berättelse om en man och om en tid när allt var möjligt som hon ville berätta. Visst erkänner hon att det var ett terapeutiskt moment i berättelsen, Hanne ville vara en bifigur och Knud skulle vara huvudpersonen. Var det möjligen så att Hanne skrev boken som en sorts revansch, ett sätt att visa att hon också var en stor stilist som sin far? Hon erkänner att det nog lite var fallet. Hanne ville vara den duktiga dottern och hon hade långa imaginära samtal med sin far om boken under tiden den skrevs.
H-V beskriver hur hennes eget skrivande var ett sätt att närma sig sin far redan i barndomen, han uppmuntrade henne att skriva. Var det besvärligt för fadern att hon blev framgångsrik? Japp. Han blev svartsjuk och har svårt att hantera att både modern och dottern blir mer framgångsrik när det kommer till att skriva romaner.
Vad gör man när man är färdig ned en sån här roman? Går det att lämna? Hon berättar att det var fint att genomleva barndomen och den tiden. På sätt och vid så kände hon att hon förlorade sin barndom, nu finns den mellan de två pärmarna. Det blev sorgligt att lämna den och det blev dags att begrava alla sina släktingar och tiden en andra gång. Nu är det nya projekt som väntar.
