av 
Ja ni vet – sådana där böcker som är fyllda till bredden med eländes elände, men som ändå är så himla bra. Vill du läsa mer om boken så klicka dig vidare på respektive titel.
Ångest av Pär Lagerkvist: Andra sextonåringar fyllda med tonårsångest fann kanske Morrissey. Eller Kent. Jag fann Lagerkvist. Mer kött och blod och drypande ångest får knappast plats med mellan två pärmar.
Vägen av Cormac McCarthy: Boken handlar om kärleken mellan far och son och deras resa genom ett apokalyptiskt land. Det är svart. Det är tungt. Det är vemod. Men också kärleksfullt. Och ibland nästan hoppfullt.
Älskade av Toni Morrison: I Älskade förenar Morrison realism med övernaturliga inslag, men det är en historia som trots detta upplevs som trovärdig och kryper därför in under skinnet på läsaren. Historien om Sethe, Denver och Älskade är såväl tragisk som fängslande.
Vi kom över havet av Julie Otsuka: En kollektiv berättelse (utan ett berättar-jag) som skildrar de japanska kvinnorna, s.k. postorderbrudar, som under mellankrigstiden valde att lämna sitt hemland för att bosätta sig i Kalifornien. En liten bok som rymmer stor smärta.
Mississippi av Hillary Jordan: Boken som har hela sex berättarröster skildrar en gripande historia om fanatism, rasism och ”traditionens förkrossande makt” i den amerikanska södern mot slutet av andra världskriget.
Glasslottet av Jeanette Walls: Det är en förfärlig och emellanåt alldeles underbar historia som Walls berättar i sin självbiografiska bok. En bok som borde få lite extra uppmärksamhet.
Han bara slog och slog av Éléonore Mercier: Under sjutton år skriver Mercier ner den första meningen i varje samtal som hon tar emot som telefonist på en kvinnojour. Eländes elände är bara förnamnet.
Våld – En historia om kärlek av Joyce Carol Oates: Våld är en kort, intensiv och omskakande berättelse. Du håller andan boken igenom och kommer troligen att ge dig ärr i lässjälen. En käftsmäll som känns länge.
Vi måste tala om Kevin av Lionel Shriver: I form av en brevroman ger Shriver röst åt den osympatiska och förbittrade Eva Khatchadourian, vars son har utfört en skolmassaker. En omskakande bok som väcker frågor kring utanförskap, ansvar och skuld.
Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson: Fortsättningen på Nilsson debutroman Hon går genom tavlan ut ur bliden. Det är få förunnat som kan beskriva psykisk ohälsa som Johanna Nilsson kan (och Lagerkvist).
Bild: ”Dystopia” av Noah Bolton (CC BY-NC-ND 2.0)
Det femte barnet av Doris Lessing. För att inte tala om fortsättningsromanen ….
Intet av Janne Teller.
Busskapningen och fler av Robert Cormiers fantastiska ungdomsromaner
Intet är verkligen en fantastiskt bra, men oerhört tung ungdomsroman. Den borde vuxna läsa tillsammans med ungdomar och prata om existentiella frågor.
Jag håller med – tung men viktig.
Jag har bara läst Intet – måste kolla upp de andra. Tack för tipsen!
Många bra böcker, men nej inte speciellt muntra. Tyckte mycket om Vi kom över havet och Han bara slog och slog. Får botanisera vidare i din lista.
Nä det känns märkligt att lista elände, men det är ju inte vilket elände som helst, utan författat på ett ovanligt bra sätt.
Vägen! Mississippi! Kevin! De är tre av mina all-time favoriter.
Vägen är outstanding men de andra är också himlans bra 🙂
Okej, det kanske inte är läge att berätta att jag inte orkade igenom Vägen?!
Gaaah! Vad säger du?! 😉
Håller med om mycket, blir sugen på många. Och så är det ju den där Kevin som alla försöker få mig att förstå att jag borde läsa för att den är så bra och som jag känner mig skeptisk inför, ni kanske får coacha mig genom en läsning framöver Fanny och Lotta 😉
Det gör vi mer än gärna. jag fascineras av hur illa man tycker om huvudpersonen men ändå vill läsa vidare.
Den är bra! Konstigt nog har jag dock inte kommit mig för att läsa fler böcker av författaren.
Inte jag heller (om jag minns rätt).
Mississippi var en en där bok som jag inte förväntade mig något av och blev alldeles uppslukad av. Den har allt!
Eller hur?! Boken har fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Fler borde läsa den.
Oj, jag gillar visst också eländes elände ser jag!
Haha självinsikten kan slå hårt! 😀